Kategoriarkiv: youtube

Natur på SL-kortet: Medborgarplatsen

”Om närvaron på en grizzlybjörn är en indikator på hur vilt ett område är, på hur utsträckt det obebodda habitatet är, blir råttan en indikator på människans närvaro.”
Det skriver Robert Sullivan i sin bok Rats.
Under ett år satt han under nätterna på en bakgata på Manhattan för att spana på råttor. Han pratade med skadedjursbekämpare och råttälskare och biologer.
Och han skriver:
”I New York City lever faktiskt de flesta råttor i tyst desperation, gömmer sig under människans bord, stressar, kilar skräckslagna iväg. Hotas av större råttor.”

IMG_6289

Omsättningen på råttor är stor.

Och att vara så oönskad sätter sina spår.
En råtta blir sällan mer än något år. Å andra sidan har råttor en häpnadsväckande reproduktionsförmåga.
”Råkar du befinna dig i New York eller någon annan större amerikansk stad när du läser denna mening är det högst troligt att du är i närheten av två eller fler råttor som har sex”, skriver Robert Sullivan.
Råttor kan ha sex tjugo gånger om dagen. Om det finns tillräckligt med mat kan en honråtta producera upp till tolv kullar om året med tjugo råttor i varje. Ett råttpar har potentialen att få 15 000 avkomlingar på ett år.
Fast de flesta dör alltså.
Men trots den höga dödligheten är just brunråttan ett högst fruktat djur. Inte bara i New York, utan i princip överallt, inklusive Stockholm.
Och om just råttan handlar detta avsnitt av Natur på SL-kortet.

Och vi gör det med ett stopp vid Medborgarplatsen, men vi hade kunnat ta vilken station som helst för att skildra avsnittets fokusdjur. För brunråttan finns verkligen överallt.
Det är en gnagare som har erövrat världen. Som har gått i människans fotspår och frodas, överallt där vi frodas. Som frodas, tack vare oss.

IMG_1135

Nattvandring på Södermalm. Men var är råttorna?

Stockholm är inte bara människans stad. Det är också råttans. En stad med en unik råtthistoria.
Om detta pratar jag med Frida Starck Lindfors, utställningsproducent på Stadsmuseet i Stockholm.
Hon råkar också vara livrädd för råttor.

IMG_1134

Det gäller att hålla utkik efter dessa små skyltar. Inte minst om en är hundägare. Hundar och råttgift är en dålig kombination.

De senaste åren har det rapporterats om en rad råttinvasioner i lokal- och riksmedia.
Till exempel om familjen i Solna som fick besök av en 40 centimeter lång råtta. Svansen ej inräknad i längden.
Råttan uppmärksammades först av familjen då det uppstod märkliga dunkanden under diskbänken. När råttan fastnade i en råttfälla var den för stor för att dö direkt. Istället drog den iväg för att sakta dö bakom lägenhetens vitvaror. Och familjens katt drog sig undan så länge den jämnstora råttan var vid liv.
Och inte minst Östermalm har drabbats av flera råttinvasioner. Vid anrika och flotta byggnader som Östermalmshallen och Dramaten har Anticimex haft fullt upp. På Dramaten var det under 2016, framför allt biljettkassan som fick oönskade besök via ett hål mot Nybrogatan.
Och runt Karlaplan skapade gnagarna rubriker nyligen när deras täta besök till soptunnorna på Karlavägen skapade riktiga råttstigar i gräsmattorna.
Men bortom alla dessa historier och rubriker besöker jag och Frida Björns trädgård, den bedagade parken med ledsna träd och skateboardramper, alldeles intill det mer kända Medborgarplatsen.
Bakom den för krogbesökarna så kända grillen. Här finns det sopor med mat, och mörka skrymslen och vrår. Perfekta råttmarker.

IMG_0524Råttbibeln.

Kärt, eller ökänt barn har många namn: jordråttan, vandringsråttan, laduråttan, åkerråttan, flyttråttan, husråttan, avloppsråttan, skeppsråttan, grändråttan, den grå råttan, den vanliga råttan, och brunråttan.
Den tillhör den största däggdjursordningen; gnagarna, med över 400 arter i världen. Vanligtvis är arterna små och näpna. Men det gäller inte brunråttan.
Om den får leva växer den tills den blir ungefär 25 centimeter lång, svansen exkluderad. Alltså ungefär som en genomsnittlig vuxen mansfot. Och den kan då väga runt ett halvt kilo.

Fast visst finns det större exemplar.
Hur sanna historierna om dessa jätteråttor är, är såklart ofta svårt att belägga, men råttor på över kilot ska regelbundet upptäckas av skadedjursbekämpare och andra som möter råttor i vardagen.
Men varför är råttan, med så många namn, så illa omtyckt?
Är det den kala svansen? Den som liknar en fet rot, eller en ondskefull parasitisk larv, redo att kontaminera den mänskliga huden?
Är det gnagarnas fräcka uppsyn? Deras oförskämda beslut att dra nytta av vår kultur?
Vår fyrbenta och smutsiga skuggnatur. Pipande Mister Hydes som kryper i våra avlopp, bärandes på loppor och virus. Bajsinsmetade djur som kommer upp i våra hem för att ta vår mat.

Och sniffa. Råttor har verkligen ett bra luktsinne, till skillnad från synen som är lite halvkass. Kanske bidrar det till att cirka 50 000 människor beräknas bli bitna av råttor varje år. Många av dessa är barn och spädbarn som blir bitna i ansiktet.
I boken Rats skriver Robert Sullivan att det kanske beror på att vi helt enkelt luktar matrester i ansiktet.

Och så är det ju det här att råttorna verkligen har bidragit till en himla massa människors död. Brunråttans nära släkting svartråttan var bärare av den loppa som spred digerdöden. Alltså pesten som dödade en tredjedel av Europas befolkning under medeltiden.

Alltså, varför ska vi överhuvudtaget acceptera råttan?

Robert Sullivan konstaterar att råttans historia är vår historia. Vi är verkligen fantastiskt lika i vad vi gillar att äta, i att ta för oss. Att vara generalister och anpassningsbara. Råttorna är överlevare och på så sätt spännande att studera.
Och vilka är egentligen vi att säga vilka djur som ska få leva? Djuren, kanske inte minst råttorna, finns inte till för vår skull. Men de frodas definitivt, tack vare oss.

TwitterShare

Haga by night

Vårruset tar inte slut när solen går ned.
Snarare accelererar kapplöpningen. Mot sommaren, mot konkurrenter. Mot tiden och det egna åldrandet.
Hagas damm kväker. Av paddor, vanliga grodor, samt större och mindre vattensalamandrar.

Och bakom hönshuset lufsar grävlingen. Blind och döv eller fullständigt likgiltig inför min
närvaro.

TwitterShare

Gästerna

Så var de här. Plötsligt är nu nu och Jocke och Gunnar sitter bänkade. Redan efter några timmar ser de ut som safariveteraner. Som Hemingways eller Blixens efterträdare, minus jaktambitionerna, men med varsin öl i högsta hugg.

TwitterShare

Ett stort litet möte

Vad en kan möta under en morgontur i parken. Som guide gäller det att hålla hålla sig kall. Hur ser djurens kroppsspråk ut? Finns det platser för dem att passera eller tränger bilen in djuren i ett hörn, och så vidare.

TwitterShare

Ormtjusare

En sådan där stund när en går och tänker på ingenting, eller på nästan allt. Bara inte på spottkobror. Det är då som de oftast dyker upp. Eller försvinner. Du ser en svanstipp ringla ned i ett hål, eller bakom en grästuva (som de gjort några gånger här i Sydafrika under mina joggingrundor).

Eller in under Siyafundas tvättmaskin, så klart. Varmt och mörkt är det där, med ett sövande bullrigt ljud (ormar hör visserligen inte men de känner av vibrationerna). Helt ok, kanske, om det inte vore för det där att de faktiskt är dödliga. Vilket vi också är men ändå, kobror går dåligt ihop med människor. Punkt.

Vilket inte betyder att man ska klubba ihjäl dem (eller hälla kokande vatten på dem, vilket händer enligt guiden på den lokala reptilparken). Istället gäller samma etikettsregler som hemma på Haga när huggormarna flyttar in i ladan: Man flyttar på dem.

Först gäller det bara att fånga kobran och lägga den i en hink.

Och sedan kan ormen forslas iväg. Men eftersom Andrew har en välutvecklad pedagogisk ådra (och en avslappnad attityd med sandaler) vill han visa för volontärerna hur en orm beter sig nära människor. Så han pratar och skämtar och visar. Och volontärerna nickar och ler ansträngt. Sedan går alla och äter middag, förutom jag och Emma som kör iväg med ormen till en dunge någon kilometer bort. Jag är då den som sitter med hinken i mitt knä.

Och jag hade gärna visat mer men mobilen dog.

– Tur att det bara var mobilen som dog, skämtar jag med en av volontärerna men det skämtet når inte fram.

TwitterShare

Bortom tv-skärmen

Det finns olika sätt att få reda på att man befinner sig bland likasinnade. Det går bra att åka till Sydafrika, till exempel.

För mig har två gemensamma nämnare har uppenbarat sig på den sydliga busksavannen.

IMG_4059Människorna som söker sig hit älskar Jurassic Park-filmerna (och böckerna), och David Attenborough. Som jag alltså.

David (jag känner mig så pass nära honom att det räcker med förnamnet) är hypnotiserande. Så pass trollbindande är han, att det som visas på tv-skärmen är bättre än originalet utanför dörren. Som bananer versus skumbananer, ungefär.

Och det är därför som jag får locka och pocka när naturen (utan David som ciceron) knackar på. Eller nästan knackar. Ett gäng elefanter kommer till vattencisternen bredvid garaget. För att dricka, mingla och flörta. Och då får faktiskt till och med David ursäkta. Åtminstone i en halvtimme. Efter det går alla in igen och fortsätter sitt tv-knarkande.

TwitterShare

Skymningsgäster

När en annan sitter och skriver på datorn inomhus knackar babianerna på dörren, nästan. Bara för att springa undan när jag öppnar dörren. Kanske lika bra.

TwitterShare

Som kossor

Det går att vara omgiven alla djur som kan äta upp en eller trampa ned en. Att leva mitt i barndomens djuräventyr och känna sig som Arne Weise ur ett avsnitt av Ett med naturen, eller varför inte Martin Emtenäs i Mitt i naturen, och samtidigt ha hemlängtan. Längtan efter hemmet, som i det här fallet kan vara huset i Östergötland. Huset bland älgflugorna, blåbärsriset, kohagarna och med innerskärgården i sikte.

Tur då att nyalorna beter sig som grannens kossor. För exakt så här orädda är de på Siyafunda.

TwitterShare

Comeback i bushen

Tillbaka i Sydafrika. Till naturreservatet Makalali där inga blåbär växer. Där allt grönt förvandlats till gult i torkan, och där elefanterna stryker sina snablar mot bilen.

Som guide gäller det att hålla tungan rätt i mun (jag syftar då inte på att jag, av någon obegriplig anledning, pratar engelska med tjockhudingarna) och lugna volontärerna. Samtidigt som elefanternas humör och avsikter ska läsas av. Piece of cake.

TwitterShare