Kategoriarkiv: youtube

Haga by night

Vårruset tar inte slut när solen går ned.
Snarare accelererar kapplöpningen. Mot sommaren, mot konkurrenter. Mot tiden och det egna åldrandet.
Hagas damm kväker. Av paddor, vanliga grodor, samt större och mindre vattensalamandrar.

Och bakom hönshuset lufsar grävlingen. Blind och döv eller fullständigt likgiltig inför min
närvaro.

TwitterShare

Gästerna

Så var de här. Plötsligt är nu nu och Jocke och Gunnar sitter bänkade. Redan efter några timmar ser de ut som safariveteraner. Som Hemingways eller Blixens efterträdare, minus jaktambitionerna, men med varsin öl i högsta hugg.

TwitterShare

Ett stort litet möte

Vad en kan möta under en morgontur i parken. Som guide gäller det att hålla hålla sig kall. Hur ser djurens kroppsspråk ut? Finns det platser för dem att passera eller tränger bilen in djuren i ett hörn, och så vidare.

TwitterShare

Ormtjusare

En sådan där stund när en går och tänker på ingenting, eller på nästan allt. Bara inte på spottkobror. Det är då som de oftast dyker upp. Eller försvinner. Du ser en svanstipp ringla ned i ett hål, eller bakom en grästuva (som de gjort några gånger här i Sydafrika under mina joggingrundor).

Eller in under Siyafundas tvättmaskin, så klart. Varmt och mörkt är det där, med ett sövande bullrigt ljud (ormar hör visserligen inte men de känner av vibrationerna). Helt ok, kanske, om det inte vore för det där att de faktiskt är dödliga. Vilket vi också är men ändå, kobror går dåligt ihop med människor. Punkt.

Vilket inte betyder att man ska klubba ihjäl dem (eller hälla kokande vatten på dem, vilket händer enligt guiden på den lokala reptilparken). Istället gäller samma etikettsregler som hemma på Haga när huggormarna flyttar in i ladan: Man flyttar på dem.

Först gäller det bara att fånga kobran och lägga den i en hink.

Och sedan kan ormen forslas iväg. Men eftersom Andrew har en välutvecklad pedagogisk ådra (och en avslappnad attityd med sandaler) vill han visa för volontärerna hur en orm beter sig nära människor. Så han pratar och skämtar och visar. Och volontärerna nickar och ler ansträngt. Sedan går alla och äter middag, förutom jag och Emma som kör iväg med ormen till en dunge någon kilometer bort. Jag är då den som sitter med hinken i mitt knä.

Och jag hade gärna visat mer men mobilen dog.

– Tur att det bara var mobilen som dog, skämtar jag med en av volontärerna men det skämtet når inte fram.

TwitterShare

Bortom tv-skärmen

Det finns olika sätt att få reda på att man befinner sig bland likasinnade. Det går bra att åka till Sydafrika, till exempel.

För mig har två gemensamma nämnare har uppenbarat sig på den sydliga busksavannen.

IMG_4059Människorna som söker sig hit älskar Jurassic Park-filmerna (och böckerna), och David Attenborough. Som jag alltså.

David (jag känner mig så pass nära honom att det räcker med förnamnet) är hypnotiserande. Så pass trollbindande är han, att det som visas på tv-skärmen är bättre än originalet utanför dörren. Som bananer versus skumbananer, ungefär.

Och det är därför som jag får locka och pocka när naturen (utan David som ciceron) knackar på. Eller nästan knackar. Ett gäng elefanter kommer till vattencisternen bredvid garaget. För att dricka, mingla och flörta. Och då får faktiskt till och med David ursäkta. Åtminstone i en halvtimme. Efter det går alla in igen och fortsätter sitt tv-knarkande.

TwitterShare

Skymningsgäster

När en annan sitter och skriver på datorn inomhus knackar babianerna på dörren, nästan. Bara för att springa undan när jag öppnar dörren. Kanske lika bra.

TwitterShare

Som kossor

Det går att vara omgiven alla djur som kan äta upp en eller trampa ned en. Att leva mitt i barndomens djuräventyr och känna sig som Arne Weise ur ett avsnitt av Ett med naturen, eller varför inte Martin Emtenäs i Mitt i naturen, och samtidigt ha hemlängtan. Längtan efter hemmet, som i det här fallet kan vara huset i Östergötland. Huset bland älgflugorna, blåbärsriset, kohagarna och med innerskärgården i sikte.

Tur då att nyalorna beter sig som grannens kossor. För exakt så här orädda är de på Siyafunda.

TwitterShare

Comeback i bushen

Tillbaka i Sydafrika. Till naturreservatet Makalali där inga blåbär växer. Där allt grönt förvandlats till gult i torkan, och där elefanterna stryker sina snablar mot bilen.

Som guide gäller det att hålla tungan rätt i mun (jag syftar då inte på att jag, av någon obegriplig anledning, pratar engelska med tjockhudingarna) och lugna volontärerna. Samtidigt som elefanternas humör och avsikter ska läsas av. Piece of cake.

TwitterShare

Sista turen med gänget

Det är mycket det sista av allt just nu. Som igår, då den sista bilturen med Bushwise ägde rum i Makalali. En ganska hyfsad runda, om jag får säga det själv.

Sötast var dock geckoödlan, the thick-toed gecko, som kröp fram under en sten för att värma sig i morgonsolen.

IMG_3371_2

TwitterShare