Kategoriarkiv: Projekt nationalpark

Norra vad?

Ett lågputtrande projekt är det. Alltså projektet att besöka alla våra nationalparker. Alla 29 stycken.

Sju har det blivit hittills. Eller åtta, för vi har precis besökt Norra Kvill.

– Kvill vad, sade M på vår resa som egentligen handlade om någonting helt annat.

Alltså, vi gjorde en avstickare till doldisen Norra Kvill, i norra Småland. Som en liten prick bland skogsodlingar, stenhagar och rapsfält ligger denna urskog med furor som sträcker sig mer än 30 meter upp i luften. Mossor tjocka som huvudkuddar täcker de stora klippblocken och Tuvstarr doppar sitt hår i tjärnen, tänker jag.

Ett fint ställe.

TwitterShare

Lucka 11: Lejon och struts

Vad gör man då, när man står öga mot öga med ett lejon? Eller en flock lejon.

Man kan ju klappa dem.

Eller kanske inte. I vilket fall är det gott om lejon i Kruger, och Makalali. De lever i flockar med besläktade honor, samt en eller ett par hanar. Honorna jagar och hanarna, tja äter. Och försvarar reviren.

Men tro inte att de bara är blodtörstiga. De kan skapa gråtfest också, tillsammans med Whitney:

Och med mitt tolkningsföreträde noterar jag klippets bögpar. Denna film har allt.

Vilket också detta klipp har:

Strutsen. Världens största fågel. Den kan väga 150 kilo och nå en höjd på 2,5 meter. Dess hjärna väger cirka 40 gram.

Strutsen kan bli över 50 år gammal.

Vad tänker man på under 50 år med en hjärna på 40 gram? Inget kanske och det är i sig beundransvärt. Strutsen: En fågel att gilla.

Inte minst det här exemplaret som jag mötte på zoo i Berlin.

TwitterShare

Projekt nationalpark

Var går gränsen mellan ansvar och oansvar?
Det är roligare med program om tigrar än om utrotandet av tigrar. Det är ganska oansvarigt av mig att tänka så. Precis som om det går att skilja på dessa saker.
På samma sätt orkar jag inte ta del av mer reportage om granodlingar.

I Filter står det att vi aldrig haft så många träd som nu, men aldrig haft så lite riktig skog. Fyra procent av Sveriges skogsareal är skyddad. Fyra procent.
Det är lätt att bli deprimerad när man tänker på ickeexisterande naturvård.

Det är just därför det är ansvarigt att besöka det som ÄR fint i naturväg.
Att veta vad som är fint ökar viljan att bevara det som finns kvar.
Det där var ganska högtravande skrivet. Och jag tror kanske inte att det är drivkraften bakom mitt och J: s (en annan J) nya projekt: Besök Sveriges alla nationalparker-projektet.
Så, nyligen startade vi med Tyresta.

Tyresta, en nationalpark med några av de finaste urskogarna söder om fjällvärlden, som det står på parkens hemsida. En park med ett unikt sprickdalslandskap och en av Sveriges tätaste tjäderstammar.
För att ta sig hit från Stockholm city: Ta buss 807 från Gullmarsplan till Tyresta by.

Vad såg vi?
Inga tjädrar i alla fall. Men väl några korpar. Några talgoxar. En nötskrika och bävergnag. En massa svamp. En massa mossa. Stjärnmossa, sade J innan tillade att han egentligen inte vet, överhuvudtaget. Ett mål blev att kunna säga vilka mossor vi sett, när vi besökt alla parker.
Vad hörde vi?
Suset av brandhärjat sly, skira klockliknande pip från nyfikna kungsfåglar. Och som en bakomliggande strof, från fjärran, över grantopparna: glassbilen.
Höjdpunkten var dock strömstaren.

Japp, den finns på bilden. Strömstaren. Fågeln jag aldrig sett förrän i Tyresta. Vid ett litet vattendrag, som sig bör. Evigt dansande i små nigningar när den inte dyker ned i det iskalla, strömmande vattnet för att fånga smådjur.
Jag bakar eventuellt en banankaka till den som först ser fågeln.

TwitterShare