Kategoriarkiv: Okategoriserade

Natur på SL-kortet: Universitetet

I Stockholm finns det en ekkyrkogård.
I närheten av Stockholms universitet, i skuggan av fortfarande levande ekar och andra lövträd. I en hemlig lund.
Det är en kyrkogård som sjuder av liv. Detta eftersom ekarnas död är livsvillkoret för en lång rad små, sällsynta och spektakulära varelser.

IMG_3716Johan Lind, docent i etologi på Stockholms universitet, har traskat in i ekyrkogården i närheten av just universitetet.

– Det är extra viktigt att den döda ekveden inte försvinner från området. Att människan inte städar upp för att skapa en för oss estetiskt tilltalande park, säger Johan Lind, docent i etologi på Stockholms universitet, och författare till boken Quercus – ekens mångfald.
Inte minst är det viktigt för det lilla kryp vi kommit hit för att titta på: Den bredbandade ekbarkbocken.

IMG_6913

Den bredbandade ekbarkbocken liknar en bålgeting för att bli lämnad ifred av sina fiender.

Det är en skalbagge som i Sverige, fram till förra året, bara fanns här på Djurgården. Förklaringen är dess beroende av död ekved för att lägga sina ägg. Och det ska inte bara vara död ekved. Veden ska vara färsk också.

IMG_3691Fram till förra året fanns den bredbandade ekbarkbocken bara på Djurgården i Sverige.

Men den bredbandade ekbarkbocken är alltså verkligen inte ensam om att gilla en ekkyrkogård som denna. Eller ekar över huvud taget.
I Sverige kan träden ses som en symbol för biologisk mångfald. Uppemot 1500 arter är mer eller mindre beroende av eken för sin överlevnad. Det handlar om allt ifrån lavar och mossor till skalbaggar.

TwitterShare

För att inte tala om alla dessa volontärer

IMG_5647Hej då, tonåringarna från Kapstaden. Ni unga, vita personer som svepte in på Siyafunda och lät som Glee, fast med sinne för det förflutna. Sjungandes Frank Sinatra och Louis Armstrong. Och Mamma Mias alla låtar, i kronologisk ordning.
Alla ni tonåringar som blev eller förblev uttråkade, exalterade, hungriga och pubertalt dissiga. Men hela tiden sjungandes, ända till läraren i framsätet sade att ni var här för att titta på djur, inte sjunga. Och jag satt bredvid och nynnade tyst.
Hej då. Jag kommer egentligen inte att sakna er, men det var väldigt fint att se er en stund. Nu har andra volontärer tagit er plats. Kvar är lejonen och jag.

IMG_5661

TwitterShare

Powernap

”Ser man en bushbaby dagtid så ser allt ut att gå i slow-motion.”

Så står det i en av skolans djurböcker.

Alltså, det finns mycket att säga om den lilla bushbabyn.

Som att de kissar på händerna för att markera sina revir. Som att deras ögon är så stora att de inte kan röra på dem. Istället måste de små aporna vrida på sina huvuden, vilket de gör väldigt bra. I 180 grader närmare bestämt.

De hoppar flera meter mellan de afrikanska träden i komplett nattmörker och de älskar att äta kåda. De älskar det så mycket att deras tänder har anpassat sig till denna sockerdiet.

Men det gulligaste av allt är att få vara sambo i några dagar med en familj av bushbabies. Och ja, det här att få se en nyfiken bushbaby sticka ut sitt huvud ur sitt trädhål, och somna med huvudet hängades, slår det mesta.

TwitterShare

Minnen

IMG_2366.JPG I Krugerparken lever en massa djur. Det dör en hel del också. I parken finns det en minneslund för parkvakternas älskade hundar.

TwitterShare

Skuggdjur

När det gäller leoparder får man inte vara kinkig med närbilder eller bra ljus. Som när vi klockan fem på morgonen är på väg till den regelbundna turen inne i Makalali. Och där, på en morgonpromenad, dyker leoparden upp. På andra sidan stängslet. Den skulle kunna hoppa över, men istället försvinner den in i buskarna igen, och är borta.

 

TwitterShare