Kategoriarkiv: Okategoriserade

Minnen

IMG_2366.JPG I Krugerparken lever en massa djur. Det dör en hel del också. I parken finns det en minneslund för parkvakternas älskade hundar.

TwitterShare

Skuggdjur

När det gäller leoparder får man inte vara kinkig med närbilder eller bra ljus. Som när vi klockan fem på morgonen är på väg till den regelbundna turen inne i Makalali. Och där, på en morgonpromenad, dyker leoparden upp. På andra sidan stängslet. Den skulle kunna hoppa över, men istället försvinner den in i buskarna igen, och är borta.

 

TwitterShare

Klippmys

IMG_8475En common flat lizard, varken mer eller mindre. Jo, två saker till. Just den här individen älskar äppelskrutt och bor i Blyde River Canyon. Alltså på några klippor i enorma Blyde River Canyon. Enligt skolans reptilbok räcker det med några buskar för att stoppa ödlan från att vilja se sig om i världen.

Klippor är dess passion. Klippor och äppelskrutt.

TwitterShare

Husdjur

Grodan som älskade tvål. Skulle kunna vara titeln på uppföljaren till Hundraåringen som bla bla bla, men här på Bushwise finns den på riktigt.

IMG_1592-8.JPG

TwitterShare

Here we go

Syrsorna väsnas i mörkret. I vattenhålet bredvid altanen en krokodil. Och jag äter en kexchoklad.

IMG_1500.JPG
Resan har inte börjat, men gått in i en ny fas. Första veckans schema!

IMG_1503.JPG

TwitterShare

Transport

De här skorna. Just nu väntandes. Arlandas shoppingstråk blinkar. Snart är skorna på en helt annan plats.

IMG_1486.JPG

TwitterShare

De som passerar

Hej, sade jag till katterna och det var vårt möte. Vi kommer aldrig mer att ses och så är det för det allra mesta. Några få djur, och människor, återkommer i ens liv. Partners, vänner, silverfiskar.

Jag vet en skillnad i mitt förhållande till djur och människor: djur behöver inte återkomma. De är som finast när de passerar. Kanske har det med rädslan för sorg att göra. Att mista ett djur känns hudlöst.

Husdjur framkallar också en glädje, och en sorg som kan undvaras, inbillar jag mig. En mänsklig vän kan jag inte undvara.

Men ändå, Yrsa Stenius skriver att när hennes hundar dör sörjer hon rent som ett barn.

Själv grät jag för Bolt och Micke och Molle.

Jag är inte som min vän E. Djurvårdaren E som älskar sina djur på djurparken där han jobbar och som skjuter dom i huvudet med en bultpistol när de börjar visa ålderstecken. E har en kohud som hallmatta. Från en ko som han tog hand om i hela dess liv.

E är en känslig man men ytterst hårdhudad. Sådan är inte jag.

Djur är finast på avstånd, utan sorgen de skulle framkalla vid en förlust. Och utan ansvaret för deras liv.  Att mata fåglar, sätta upp holkar och plantera fjärilsbuskar är nog.

TwitterShare

Hej då

Tillbaks till Sverige. Och lite tommare. En person har gått bort. Men hennes prestationer stannar kvar. Så länge vi vill.

http://www.youtube.com/watch?v=HfYfFm2laQE

Den självklara frågan vi ställde oss under middagen igår var: Vilken fågel var Lena Nyman?

Svaret blev: morkulla.

TwitterShare