Kategoriarkiv: Okategoriserade

Husdjur

Grodan som älskade tvål. Skulle kunna vara titeln på uppföljaren till Hundraåringen som bla bla bla, men här på Bushwise finns den på riktigt.

IMG_1592-8.JPG

TwitterShare

Here we go

Syrsorna väsnas i mörkret. I vattenhålet bredvid altanen en krokodil. Och jag äter en kexchoklad.

IMG_1500.JPG
Resan har inte börjat, men gått in i en ny fas. Första veckans schema!

IMG_1503.JPG

TwitterShare

Transport

De här skorna. Just nu väntandes. Arlandas shoppingstråk blinkar. Snart är skorna på en helt annan plats.

IMG_1486.JPG

TwitterShare

De som passerar

Hej, sade jag till katterna och det var vårt möte. Vi kommer aldrig mer att ses och så är det för det allra mesta. Några få djur, och människor, återkommer i ens liv. Partners, vänner, silverfiskar.

Jag vet en skillnad i mitt förhållande till djur och människor: djur behöver inte återkomma. De är som finast när de passerar. Kanske har det med rädslan för sorg att göra. Att mista ett djur känns hudlöst.

Husdjur framkallar också en glädje, och en sorg som kan undvaras, inbillar jag mig. En mänsklig vän kan jag inte undvara.

Men ändå, Yrsa Stenius skriver att när hennes hundar dör sörjer hon rent som ett barn.

Själv grät jag för Bolt och Micke och Molle.

Jag är inte som min vän E. Djurvårdaren E som älskar sina djur på djurparken där han jobbar och som skjuter dom i huvudet med en bultpistol när de börjar visa ålderstecken. E har en kohud som hallmatta. Från en ko som han tog hand om i hela dess liv.

E är en känslig man men ytterst hårdhudad. Sådan är inte jag.

Djur är finast på avstånd, utan sorgen de skulle framkalla vid en förlust. Och utan ansvaret för deras liv.  Att mata fåglar, sätta upp holkar och plantera fjärilsbuskar är nog.

TwitterShare

Hej då

Tillbaks till Sverige. Och lite tommare. En person har gått bort. Men hennes prestationer stannar kvar. Så länge vi vill.

http://www.youtube.com/watch?v=HfYfFm2laQE

Den självklara frågan vi ställde oss under middagen igår var: Vilken fågel var Lena Nyman?

Svaret blev: morkulla.

TwitterShare

Men köp öronproppar då

Natt i Aten. Författaren snarkar i rummet bredvid. Katterna utanför jamar. Igen. Botar oljuden med att sätta på fläkten. Vissa oljud är att föredra.

Saknar minervaugglans hoande från kvällarna innan. Varför är vissa ljud påtagliga men behagliga?

I tystnad blir fel ljud extra fel. Minervaugglans hoande kan aldrig bli fel. En människas snarkande är alltid fel, hur bra hon än skriver när hon är vaken. Bara en droppande kran är värre än en snarkande författare, eller för all del vilken annan snarkare som helst (snarkar minervaugglor?).

Fem behagliga djurläten:

Minervauggla i skymningen.

Koltrasten under morgonkisseriet på Haga.

Myrsteg. Det går att höra. På Kärsön har jag hört det två gånger.

Sädesärlan på taknocken när den tar sats mot gräsmattan.

Groddjur i flock.

TwitterShare

Dra i trådar

En spindel sitter i en växt på terrassen. Jag rycker i en tråd, bakom ett blad så att fingret inte ska synas, inbillar jag mig. Leker fluga. Spindeln skiter i mig.

Djävla tråkiga spindel. Att jag hänger över växten som jätten Jorm känns i stunden irrelevant. Spindeln ska lyda min lekinvit.

TwitterShare

Voff

Reportern i Naturmorgon pratar, eller viskar exalterat om de vilda vargarna som befinner sig inom en kilometer från honom. ”Vilda vargar i sitt naturliga element” viskar han i mina hörlurar.

I Aten springer vilda gathundar i sitt naturliga element. Svarta, vita, spräckliga, små, stora, dåsiga, pigga, nyfikna, aggressiva. Smutsiga. Och många. De tigger.

De är snyltare. De är gatusmarta. I alla fall de som överlever. Hur många gatuhundar dör det varje dag i Aten?

Råttor och duvor är deras kusiner. Inte vargarna. Det tycker nog många som gillar vilda vargar i Sverige. Kanske reportern. Fast det vet jag ju ingenting om. Jag vet egentligen ingenting om vare sig vargar eller gatuhundar. Jag kan inte heller längre göra skillnad mellan de två. De flyter samman och är lika intressanta.

Och det är skillnaden mellan jaget i nuet och jaget som barn. Barnet som gillade det vilda, i det vilda.

TwitterShare

Hunden och juckandet

Att jogga i Aten är på det stora hela inte alls som att jogga på Långholmen i Stockholm. I vissa detaljer är det exakt likadant. Oavsett vilket dyker saker upp runt ett hörn: en gulärla, turkduvor, en kvinna som plockar rosmarin till kvällens middag, platsen för världens kanske första demokratiska (nåja) möte, en flock förvildade parakiter, ett bögcruisingområde.

På parkens topp spanar jag ut över staden. Åt ena hållet tronar Akropolis. Åt det andra: Ikea.

Jag tittar ned på en golden retriver med en pingelhalsband. Den viftar på svansen och börjar jucka mot mitt ben.

– Nice dog, säger jag till böghusse som är där och cruisar. Jag ljuger helt enkelt. Sedan springer jag vidare.

En joggingtur, särskilt i Aten, kan bli som ett destillat av livets intressen och transportsträckor. Av nuet och det förflutna. Put that in your pipe and smoke, jogginghaters.

TwitterShare