Kategoriarkiv: Natur på SL-kortet

Natur på SL-kortet: Skogskyrkogården

Bland gravarna på Skogskyrkogården växer nästan 10 000 tallar. De bildar en katedral av barr över de små gravstenarna.
På Skogskyrkogården finns nämligen inga pampiga gravstenar, utom möjligen Greta Garbos. Istället är tanken att människans roll som en del av naturen, ska framhävas. Tallarna, och landskapet, är en tydlig del av kyrkogårdens arkitektur.

IMG_3545

Bygget av Skogskyrkogården började för 100 år sedan, 1917. Arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz, som var arkitekterna bakom förslaget, hade då vunnit en arkitekttävling med sitt förslag Tallum.
När kyrkogården invigdes, 23 år senare, hade bygget lett till sönderfallet av arkitekternas vänskap. Sigurd Lewerentz hade fått sparken och skulle, åtminstone tillfälligt, dra sig tillbaka från arkitekturen i över ett decennium.
Gunnar Asplund arbetade så intensivt att han dog, några månader efter kyrkogårdens invigning 1940.

IMG_3728

Om man på Internet skriver in sökorden natur, terapi och sorg., dyker otaliga länkar upp, till terapiformer och artiklar om människor som gått till skogs, för att hitta sig själva eller för att återfinna glädjen med livet.
På så sätt är Skogskyrkogården en kyrkogård i tiden eftersom naturen i sig är platsens viktigaste byggnad.
Skogskyrkogårdens böljande landskap med glesa tallsalar och hemlighetsfulla snår ska få människan att försona sig med sin sorg. Och arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz försökte aktivt förstärka den effekten. Ofta genom att besökaren får vandra genom allt tätare skogar fram till kyrkogårdens olika kapell. Ett sätt att bokstavligen möta livets skuggor.
Men där man sedan kommer ut i ljuset på andra sidan byggnaden, i öppnare delar av parken.

IMG_3473

Livet går vidare och naturen återföds. Nya generationer av liv piper i parkens fågelholkar, fästa vid de ålderdomliga träden. Och mellan gravstenarna flyger föräldrarna omkring, jagandes insekter. Eller så sjunger de in den nya sommaren.

IMG_3780

IMG_2482Och under fågelholkarna går jag och avsnittets gäst Anna Håkansson. Vi är här för att besöka hennes dotter Ediths grav.
När Edith begravdes fick hon en julros som sällskap. En julros som nu vuxit sig stor och kraftig. En murgröna klättrar på hennes gravsten.

IMG_6737

– Det kanske är Stockholms vackraste plats. Med den ålderdomlig naturen i form av tallarna. Och det är så stort. Som en nationalpark. Det är trösterikt att hon finns på en sådan vacker plats. En ynnest på något vis, säger Anna.

hjartsteg

TwitterShare

Natur på SL-kortet: Råcksta

Jag åkte till Råcksta för att vandra i tystnaden, tillsammans med yogaläraren Felicia Thorell.
Tillsammans gick vi en av Stockholms stads promenadslingor som ingår i projektet Guide till tystnaden. Vår promenad började vid Råcksta träsk och fortsatte in i Grimsta naturreservat.

IMG_6611Vi sökte tystnaden. Vi fick höra naturens egna ljud. Och ganska många flygplan.

Kanske att Guide till Tystnaden kan jämföras med det amerikanska projektet One square inch of silence, startat av författaren och den akustiska ekologen Gordon Hempton.
Han reser världen runt för att spela in Världen som den lät, innan människan gjorde entré. Med One square inch of silence, påstår han sig ha hittat USA:s tystaste plats, i Olympic National Park.

Fast i både USA och i Stockholm handlar det mer om att vaska fram naturens egna ljud i en värld fylld av människor.

IMG_6614Mälarens strand, på promenadavstånd från Råckstas tunnelbanestation.

De 22 slingorna som ingår i Guide till Tystnaden, går genom områden som kombinerar god ljudkvalitet och gröna upplevelsevärden, enligt Stockholms stad.

Själv är jag nyfiken på om det finns en koppling mellan den yttre och den inre tystnaden. Om naturens egna ljud kan hjälpa oss att nå inre harmoni. Om bland annat detta pratar jag med Felicia i detta avsnitt.

IMG_6628Felicia försökte lära mig yogaövningen Meditation for conquering death. Övningen med det storartade namnet handlar om att stärka koncentrationsförmågan genom att utestänga yttre intryck, och istället leta efter en inre tystnad.

IMG_6633Slingan vi gick passerar Råcksta träsk.

TwitterShare

Natur på SL-kortet: Bagarmossen

Världens äldsta trädgårdsbok heter Sakuteiki. Den skrevs i Japan för nära tusen år sedan och är en samling goda råd till trädgårdsarkitekter.
Ett råd är ”När du skapar en trädgård, låt framstående verk av forna mästare vägleda dig. Men ta även hänsyn till husägarens önskemål likväl som din egen smak.”
En något pragmatisk inställning alltså.

IMG_0061
Å andra sidan är väl bilden av den japanska trädgården något stramare.
En japansk trädgård behöver inte innehålla en enda växt, bara man kan finna ett lugn i den, läser jag i en trädgårdstidning.
Naturen är helig och ska vördas. Stenar är mycket viktiga.

bagarmossen skylt

Det gäller också i Bagarmossens hemliga, japanska trädgård.

bagarmossen bank

Inklämt mellan miljonprogrammets huskomplex och en vägkorsning. Bortom det lokala köpcentrumet och cirka tio minuter från tunnelbanestationen, går det att finna lugnet i Bagarmossen.
Genom en liten port. Såsom det anstår en trädgård som denna.
Direkt efter porten en anslagstavla på vänster sida, om kommande evenemang och om att inte rasta hundarna här.
Och framför besökaren: Bagarmossens offentliga men ändå hemliga japanska trädgård. En gles tallskog med vintergröna bamburuggar, och en svag doft av tvättmedel från den närliggande tvättstugan.

bagarmossen tallkronor

bagarmossen glasskal För bara några decennier sedan var platsen för den japanska trädgården en ogenomtränglig slydunge. Men en av områdets boende, Pål Bergström, fick 2003 en vision. Platsen skulle bli en grön mötesplats. Och eftersom han redan varit med om att starta svenska bonsaisällskapet, var inriktningen klar.
Genom ett så kallat brukaravtal med kommunen fick han och hans fru Anneli, tillstånd att rusta upp platsen, utan betalning och med villkoret att den skulle vara offentlig.
Paret har idag flyttat från platsen. Men kvar finns en 3000 kvadratmeter stor lunga. För att slyn inte ska återta området, har en grupp boende i området tagit över skötseln. En av dem är Petra Wetterholm, som är avsnittets gäst och guide. Hon kan inte bara mycket om den japanska trädgården, hon är lärare i skogsmeditation också.

bagarmossen petra1Petra Wetterholm under besöket i den japanska trädgården som ägde rum i februari 2017.

TwitterShare

Natur på SL-kortet: Västra skogen

Vad kan en 4H-gård erbjuda en stadsmänniska?
Ganska mycket om man läser organisationen 4H:s egen hemsida. Det praktiska umgänget med djur kan få oss att växa som människor.

legokossaDen perfekta stadskossan?

För att se om jag kan växa besöker jag Augustendals 4H-gård, på promenadavstånd från Västra skogens tunnelbanestation.
På plats möts jag av hungriga får, skeptiska getter och näpna kaniner. Samt djurvårdaren My Hempele.

kaninMy Hempele med den franska vädurskaninen Albin.

En bondgård mitt i stan.
– Det är många som stannar till, glada över att få träffa djuren här, berättar My Hempele.

Men är det verkligen så att umgänget med djur är vägen till våra bättre jag? I programmet reder Tora Holmberg, sociologiforskare på Uppsala universitet, ut begreppen.

farskalleFår, boendes på Augustendals 4H-gård.

TwitterShare

Natur på SL-kortet: Åkeshov

Det är alltid rätt att gå till närmaste damm för att se vad som är på gång. Men kanske att det är extra rätt på våren.

IMG_3571Grodmöte i Judarskogens naturreservat, Åkeshov.

Jag gjorde det. Eller rättare sagt: Jag gick på groddjurssafari i Åkeshov, tillsammans med ungefär 20 andra nyfikna stockholmare. Utflykten anordnades av Stockholms stad i samarbete med Grodkollen. Vi besökte bland annat Judarskogens naturreservat  och Kyrksjölötens salamanderdamm och vad som väntade, intill villakvarterens fruktlundar och studsmattor, var ett groddjursmecka.

IMG_2023Promenaden till Kyrksjölötens salamanderdamm går från Åkeshovs tunnelbana, genom Kyrksjölötens naturreservat.

VideGuide var Vide Ohlin, projektledare för Grodkollen.

Vi möttes av hormonstinna paddor och små färggranna drakar. Eller mindre vattensalamandrar som de också heter. Under våren utspelar sig groddjurens parningslekar, som ofta kan bli högljudda affärer.
Fast de tystnade när vi kom för nära.

salamanderMindre vattensalamander, som är just ganska liten.

IMG_2072Parningssugna paddor i Kyrksjölöten. Den mindre hanen hoppar på honans rygg.

I Stockholm kan de som har ögonen med sig upptäcka fem olika arter av groddjur: vanlig padda, vanlig groda, åkergroda samt mindre och större vattensalamander.
– Stockholm är en bra grodmiljö, och det blir bättre och bättre, berättar Vide Ohlin, projektledare för Grodkollen.
Han syftar på att en rad projekt i området lett till byggandet av cirka 30 dammar de senaste åren. Och just dammar är viktiga för groddjur som behöver vattnet för sin parning, och som barnkammare.

IMG_5013

Mitt fritidshus i Östergötland är inte bara mitt. Jag delar tillvaron med ett gäng paddor.

IMG_4301Trädgårdsarbete på mitt lantställe innebär umgänge med paddor.

groda vid poolenUnder min tid som naturguide i Sydafrika var grodorna närvarande, i allra högsta grad. Här en poolälskande trädgroda, eller en grey foam-nesting tree frog, som den heter på engelska.

badrumsgrodaOch en tvålälskande groda.

orm ater grodaOch en dödsdömd groda utanför min dörr. Boven: en spotted bush snake.

TwitterShare

Natur på SL-kortet: Gärdet

Det bor cirka 50 000 hundar i Stockholms län. Hundar som är registrerade av Stockholms kennelklubb alltså (det totala antalet hundar i området är antagligen mycket högre).
Hundar som ofta är älskade av hängivna mattar och hussar. Hundar som är stora, små, lata, elaka, gulliga. Allt det som olika människor är och mer därtill.

Maggan och Tyra2

Maggan och pudeln Tyra.

Och många tar sin promenad på Gärdet.
– Faktum är att Gärdet är Stockholms hundmecka, berättar Hans Rosenberg, Kennelklubbens presstalesperson.
Här kan en hund släppa lös sin inre varg och springa bortom storstadens hundrastgårdar.

Kennelklubben3

Hans Rosenberg, Kennelklubbens presstalesperson, och hans bästa vän.

Och det är därför avsnittet om Gärdet tillägnas hundarnas värld. Med mig har jag Magdalena Marano. Hon och jag delar, tillsammans med några andra, vårdnaden om dvärgpudeln Tyra.
Och det känns bra. Magdalena är den mest hundälskande människan jag känner. Hon älskar hundar så mycket att hon tatuerat in alla hundar hon levt med på sin axel.

Maggans tatueringMaggans liv med hundar, sammanfattat i en tatuering.

Hund fran Aten1Hund fran Aten2Gatuhundar från Aten.

TwitterShare

Natur på SL-kortet: Farsta strand

Utanför dörren har allting tystnat.
Jag och min pudel är kvar här inne och jag känner mig som Will Smiths rollfigur i filmen I am legend. En ensam människa i världen. Han bor med sin schäfer, mitt på Manhattan och på nätterna vaknar monsterna. De levande döda som är så hungriga.
Jag befinner mig inte på Manhattan utan i ett hus i Östergötland. Utanför finns inga nedfallande skyskrapor utan en leråker.
Men vi är ensamma, jag och min pudel.
Hur länge ska vi orka upprätthålla någon slags ordning?

Gibbenas
Jag tänker på min vän som skojade om hur hon inte skulle klara sig länge om hennes partner lämnade henne.
– Jag vet ju fan knappt hur man byter en glödlampa och verkligen inte hur man fixar ett fönster som går sönder. Eller en gräsklippare. Då frågar en ju efter hjälp, sa hon.
Och hon är jag. Jag förlitar mig på andra för att kunna klara mig. När vintern kommer kan jag mata fåglar med talgbollar men kan inte starta bilen när kylan stoppar den.
Och när blir naturen hotfull? Är det när brödet möglat och mjölken surnat? När jag måste hitta blåbären och kantarellerna före alla djuren.

solnedgang
Utanför fönstret ser jag plötsligt min granne gå förbi. Bonden som ska mjölka kossorna.
Och jag släpper tanken på total ensamhet och värmer den vegetariska kålpuddingen från igår. Snart är det dags att åka tillbaka till Stockholm igen. Till gatorna där vi människor dansar runt varandra för att slippa nuddas men älskar att vara nära.
Vägg i vägg ger vi varandra trygghet när mörkret sänker sig, och på innergårdarna vajar träden.
Naturen, som en gång ska spränga betongen och återta Hornsgatan och Sveavägen. När vi alla har dött.

kajor
I det här avsnittet undersöker vi världen, och staden, efter att människan i princip har utrotats. När förortens lamellhus vittrar sönder. Gäst är författaren Sofia Nordin, som i böckerna En sekund i taget, Spring så fort du kan, Som om jag vore fantastisk och Om du såg mig nu, skrivit om just detta.

Sofia och bavern1Sofia Nordin har en bäver som granne i Farsta strand.

TwitterShare

Natur på SL-kortet: Karlaplan

Karlaplan. Stationen är centralt beläget på Östermalm, men bara en halvtimmes promenad härifrån breder ekhagarna på Djurgården ut sig.

Och det gillar kattugglorna. Här finns Sveriges tätaste population av just kattugglor.
Tillsammans med uggleguiden Henrik Waldenström och några intresserade stockholmare begav jag mig ut på ett ugglesafari i ett kylslaget eklandskap.

IMG_5162

Ugglevandring2

Ugglesafari på Djurgården.

Det är just tidigt på våren som man har som störst chans att höra de hemlighetsfulla fåglarna, och vår utflykt lönade sig. Vi mötte kärlekskranka kattugglor och anade kontaktsökande berguvar.

Cityuggla3Holk med uggletema.

Sydlig grauggla

Inte en kattuggla men väl en sydlig gråuggla i Sydafrika.

Cityuggla1

Uggla på Krukmakargatan.

TwitterShare

Natur på SL-kortet: Bergshamra

Jag smyger runt huset som var min barndoms paradis.
Där innanför, som jag minns det: Rader av solblekta, malangripna och dammiga djur. En del av dem fastfrusna i sina dödliga språng, medan andra står och liksom, väntar.
Djurens matta plastögon ser ingenting. Avslöjar ingenting. Hur dog djuren, och när?
Just de frågorna är mina vuxenfrågor. När jag var barn levde fortfarande de uppstoppade djuren på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. De rytande storkatterna. De obegripligt färgglada paradisfåglarna från Nya Guinea. Den tvåhövdade kalven.

IMG_3296Barndomens paradis. Eller House of horror, beroende på vem du frågar.

Uppstoppad bäverBävern som sett bättre dagar.

Djuren hade bara tillfälligt stannat upp i sina rörelser. Trögheten och tydligheten hjälpte mig att försvinna bland de ändlösa raderna av glasmontrar som utgjorde djurens hem. Tystnaden stängde igen världen där utanför och golvets solkatter förvandlades till djungelmönster.
Kort sagt – de uppstoppade djuren på Naturhistoriska riksmuseet var roligare än de levande släktingarna utanför dörrarna.
Men så finns det andra som verkligen fruktade det här huset. Som fortfarande gör det. Det är därför som jag tassar utanför museet den här gången, trots att nästan alla uppstoppade djur från min barndom idag har förpassats till byggnadens avstängda källarlokaler (dagens besökare ska istället få ta del av mer interaktiva upplevelser).
I det här avsnittet av Natur på SL-kortet träffar jag Eva Strengbohm som har fobi mot just uppstoppade djur.

Jokkmokksdjur2
Nä, uppstoppade djur finns ju inte bara i Stockholm. Här är ett gäng från Jokkmokks marknad.

En utmaning när omvärlden envisas med att sätta upp orrar eller hjorthuvuden på butiks- eller kontorsväggar. När omformade, uppstoppade djur utvecklats till en egen konstform.
Och där kollegerna på hennes arbetsplats, Dramaten, har en tendens att plocka fram både det ena och andra som rekvisita till olika teateruppsättningar.

riksteaterhare”Gullig” rekvisitahare från, inte Dramaten, men väl Riksteatern.

TwitterShare

Natur på SL-kortet: Stadshagen

För några år sedan fanns det tusentals kaniner i Stockholm. Numera är de betydligt färre. Kanske att det bara rör sig om cirka 500 exemplar, enligt Stockholms stad.
En kombination av jakt och sjukdomar visar det sig, när jag i detta avsnitt gräver mig ned i kaninernas värld.

IMG_2459Japp, en gullig liten stadskanin.

IMG_5666

Jag visste det inte då men jag praktiserade konsten att dra in hakan bakom adamsäpplet.

Jag och Hanna Sundelin, mångårig boende i Stadshagen, ger oss ut på kaninsafari i just Stadshagen som länge varit något av ett kaninparadis.
Frågan är vad vi hittar i den ljumma sommarskymningen, förutom kanyler, använda kondomer och flåsande motionärer?

IMG_5668IMG_5672Japp. Att leta kaniner är ofta att leta efter uppstickande öron. Till slut är allt vi ser öron. Men envishet kan ibland löna sig i den stadsnära naturen.

TwitterShare