Kategoriarkiv: Haga

Haga by night

Vårruset tar inte slut när solen går ned.
Snarare accelererar kapplöpningen. Mot sommaren, mot konkurrenter. Mot tiden och det egna åldrandet.
Hagas damm kväker. Av paddor, vanliga grodor, samt större och mindre vattensalamandrar.

Och bakom hönshuset lufsar grävlingen. Blind och döv eller fullständigt likgiltig inför min
närvaro.

TwitterShare

Kräldjuren vaknar

SnokenSnoken

Med värmen vaknar kräldjuren. Också på Haga. Små, gulliga, fruktade (inte på Haga dock), välkomna, hungriga och solälskande.

Skolgsödlan1

skogsödlan3Skogsödlan2Skogsödlan

kopparödlanKopparödlan…

huggormen… och huggormen.

TwitterShare

Omstart på Haga

Vitsipporna

Våren på Haga.
Tiden på året då blommor slår ut mellan dina andetag. Och dör medan du kokar
snabbmakaronerna.
Allt händer nu.

Det är tiden på året då buskarna surrar och spritter. Bekanta fjäderdräkter som vickar och hoppar och flyger. Vårfåglarna har svårt att kontrollera sina hormoner. Blåmesen som åter flyttar in i den gamla vattenpumpen. Pilfinkarna som invaderar fågelbordet och kvittrar så att du förflyttas till ett café i Paris.
Och fasanen som trumpetar varje morgon. Utanför fönstret.
Fasanenfasanen1fasanen2KoltrastenOch den alltid lika överspända koltrasten.

TwitterShare

Februaribetraktelser

IMG_4993Brytpunkten mellan vinter och vår. Den finns inte. Årstiderna pendlar fram och tillbaka.
Vårtecknen seglar eller flaxar förbi, eller växer upp ur myllan. Och begravs av snö. Minusgraderna kryper in under långkalsongerna och talgoxen sjunger sin vårsång.

IMG_4961 (1)
Årstiderna växer fram när du tittar bort. Plötsligt är sommaren där men det skedde inte plötsligt för det finns inga brytpunkter. Du lever mitt i en föränderlig natur som vaggar fram och tillbaka och åt alla håll, och att förstå årstiderna är att förstå ett kaos. Ett regelbundet, återkommande kaos som skapar lugn och ro. Snödroppar, blåmesar, dagsmeja och upptinat hundbajs. Allt finns där, om och om igen.

IMG_4954Bina sover än.

IMG_4997

Vårpromenaden med hunden Tyra.

Och det är därför det är så skönt att vara tillbaka på Haga. Det bekanta och samtidigt så oförutsägbara som skänker lugn. I Sydafrika stekte solen varje dag. Varje dag låg floden torr och varje dag kom vattenbockarna till Siyafundas närliggande vattenhål.
På Haga flyger plötsligt vårens första gäss över trädgården. Dagen efter är det snöstorm.

IMG_5015

Grävlingsspår

På Haga kan det hända att en vaknar upp och ser grävlingsspår i snön. Grävlingen som vaknat upp av de första solstrålarna och den blyga värmen. Grävlingen som sedan, antagligen, fryser tassarna av sig när den gräver i den frusna marken efter något ätbart. Och går och lägger sig igen för att sova bort en månad till.

IMG_5025Vildsvinspäls på trädstammen.

IMG_4979Snömonstret, eller Tyra, som vi också kallar henne.

TwitterShare

Pudeln Tyra

Hunden Tyra och jag. På Haga. Nästa år ses vi igen. Kanske att hon blivit bättre på att leta efter kantareller då. Kanske.

11736961_10152961396196301_1285370269_n

11737060_10152961392901301_76267797_n11741724_10152961392936301_1073708331_n

TwitterShare

Grön chock

Tillbaka i Sverige. En kort semester i kaviarens förlovade land.

Lejon och hyenor byts ut, mot paddungar. Hundratals hoppar fram i det regntunga gräset och jag förvandlas till en massmördare. Jag tassar över gräsmattan hemma hos grannarna M och J och krossar amfibier vart jag än sätter ned fötterna.

Och på mitt eget Haga sitter en vuxen padda och funderar på livet.

– En filosof, som K säger.

IMG_3737.JPG

Paddan

Och vi plockar svamp och blåbär. Skogarna dryper av färgglada rikedomar och det är som att vara i en regnskog. Här är allt så grönt. Och husen är så röda.

Den hemtama landsbygden i Östergötland.

IMG_3747.JPG

IMG_3748.JPG

Ett hem. Men också en genomfartsstation, just nu. För mig, ladusvalorna och tornseglarna. Alldeles strax är vi alla på väg mot sydligare breddgrader igen.

Och när jag kommer hem till Sverige nästa år väntar också det nya. Vår kobenta dvärgpudel Tyra. Hunden som kan välta träd med sin andedräkt, men vars hjärta svämmar över av kärlek. Och som har en talang för att hoppa genom rockringar. Den perfekta knähunden som nu får löpa fritt på landsbygden.

Tyra2

 

TwitterShare

Snö

Innan värmen, varför inte lite kyla? I tallarnas pelarsal.

Oavsett Sydafrika eller Östergötland finns det spår. Skogarna lever. Det gäller bara att hitta och tyda. Än så länge, i pudersnön, hittar jag spåren, men förstår i princip ingenting.

– Det där är en hare, säger J. Och jag säger att det är det nog.

Harar är en sak. Men allt det andra?

– Det är nog rådjur, säger jag.

Vi går vidare. Och jag ser något på hygget. Något med skovelhorn.

Ett gäng dovhjortar. En försmak av den sydafrikanska bushen.

TwitterShare

Köttäppelträdet

Vad kan fåglar tänkas vilja ha vid ett fågelbord? Solrosfrön, hasselnötter och hampafrön till exempel. Och skinka.

Haga håller stolt på traditionen att i övrigt inte ha några traditioner. Förutom denna: Att under julledigheten förse mesarna och skatorna med det där lilla extra.

TwitterShare

Hello again South Africa

Ögonblicksbild ett:

Något är på gång.

Det märks i lägenheten som jag snart ska lämna. Först för julmys på Haga. Efter det väntar den stora resan.

– Husse, ska du bli nya David Attenborough, och vart ska du, frågar djuren här hemma.
– Nja, I wish. Jag ska till Sydafrika. Till de marker ni skulle ströva på om ni inte hängde här och tittade på mig och J när vi äter glass, svarar jag och fortsätter:
– Jag åker i januari och blir borta i ett år. Jag ska bli naturguide, är tanken. Jag ska bara lyckas bemästra sådant som vänstertrafiken och de närgångna skorpionerna. Och lite annat som man kan stöta på ute i bushen.
– Okej, kom hem helskinnad. Vi kommer vänta på dig här. Och hälsa våra kusiner, svarar de stumt med sina stora djurögon.

Ögonblicksbild två:

På Haga. Utanför fönstret hoppar blåmesarna i den snötunga eken. Eken som sakta håller på att dö, antagligen efter att ha körts på av en traktor innan vi flyttade in. Men eftersom det kan ta ett helt människoliv eller tre för en ek att dö kommer nog ingenting ha hänt med den nästa gång jag sitter här.

Och nästa gång jag sitter här är 2016.

Innan dess kommer jag ha bott i flera månader på denna plats:

Det känns, för att tala klarspråk, helt sjukt spännande. Och läskigt. Med denna resa så fullkomligt pulvriserar jag min medelålders bekvämlighetszon. Och varför gör jag det, egentligen?

Kanske vill jag helt enkelt leka elefant igen:

TwitterShare

Mums

Klapparna är öppnade. Laxen är uppäten. Kaminerna sprakar i julgranskulorna och Hagas mänskliga ägare tassar i pudersnön.

Men någon choklad har vi inte.

Mössens chokladhål. Men vänta, vad gör en giraff på denna bild? ”Något stort är på gång och den nyfikne får svar i sinom tid” säger giraffen och tar in mössens doftspår.

Vi hade två chokladaskar. Men ett hus står där det står. Det sover inte utan lever med sina invånare. När vi tassat klart i snön går vi och lägger oss och då kommer samborna fram. Mössen som vet att uppskatta en söt julgåva.

Dagarna efteråt hittade vi knaprade chokladbitar bakom vedträna, under stereon och vid soffan.

Och det roligaste av allt: mössen lämnade pralinen med körsbärslikör orörd.

TwitterShare