Alltså, nu händer det.
Djuren och naturen i Stockholm ska undersökas. Liksom människorna i den. Det finns en sådan mångfald av arter och öden. Okända äventyr och skygga varelser. Alldagliga djur och platser med helt nya sidor.
Nötväcka.
Talgoxe.
Eller så finns det inga nya sidor. En duva är en duva är en duva.
Det gör ingenting. Jag vill titta närmare ändå.
Alltså. Natur på SL-kortet heter min nya pod. Konkret ska jag besöka Stockholms alla tunnelbanestationer: Jag ska kolla in något naturrelaterat som finns på gångavstånd från varje station.
Och eftersom det finns hundra stationer betyder det hundra avsnitt.
Hybris, någon? Vatten över huvudet kanske?
Kanske. Vi får se. Jag gör detta på fritiden så det kommer inte gå undan. Förhoppningen är att kunna sända ett avsnitt varannan vecka.
Tofsmes.
Det är många avsnitt men jag kommer ändå få välja bort. Varje station innehåller mer natur och spännande historier än vad jag någonsin kan täcka. Vad jag väljer att titta närmare på avgörs av mitt eget intresse, eller begränsade kunskaper om platsen.
Sidensvansar.
Och nu!
Nu kommer här det första avsnittet. Stationen är Zinkensdamm, mitt på Södermalm.
Här ligger Tantolunden. Parken som härbärgerat allt från Pridefestivaler till vilsna berguvar. Och högst upp i den kuperade lunden, bortom kolonilotterna, bredvid en hundrastgård och gömt bakom några slånbärssnår, ligger Söders fågelbar.
Det är en bar med en svårslagbar mångfald. Talgoxar, blåmesar, domherrar och stenknäckar är bara några av alla arter som regelbundet kommer hit för att äta.
Söders fågelbar.
I det första avsnittet pratar jag alltså fågelmatning, med ornitologen Mats Gothnier från Stockholm Betong, på plats när Söders fågelbar invigs för säsongen.
– En av de charmiga sakerna med matningen är om det ska dyka upp spännande arter, säger Mats men lägger till att alla arter är fascinerande.
Entusiastiska fågelmatare inviger Söders fågelbar.
På Söders fågelbar har ornitologerna noterat minst 25 arter.
Själv har jag fått ihop 26 arter vid mitt fritidshus fågelbord i Östergötland (om man lägger ihop de senaste tio åren): Talgoxe, blåmes, entita, svartmes, nötväcka, trädkrypare, större hackspett, grönfink, pilfink, domherre, stenknäck, sidensvans, fasan, gråsiska, grönsiska, bergfink, bofink, steglits, gulsparv, koltrast, björktrast, sparvhök, skata, nötskrika, rödhake och tofsmes.
Hur många arter har du lockat?
Entita (eller är det en talltita?).
Blåmes.
Japp, en gullig liten stadskanin.
Japp. Att leta kaniner är ofta att leta efter uppstickande öron. Till slut är allt vi ser öron. Men envishet kan ibland löna sig i den stadsnära naturen.
