Kategoriarkiv: Djur

Fjäderveckorna – del två

Så vad kan då alla dessa fåglar, som jag nu förväntas kunna namnen på?

Red crested korhaanSydlig tofstrapp

Tja, de är rätt bra på att gömma sig. När de har lust. Eller en del är rätt bra på att gömma sig medan andra, som den sydliga gulnäbbstokon, inte kan det. Alltså inte ens om den skulle försöka. Den har det liksom inte i sig. Istället är den bra på att vara nyfiken. Lite som en skata fast med en stor, gul näbb.

Yellow-billed hornbillSydlig gulnäbbstoko

Tokofåglarna har förresten egenheten att mura in sig själva under häckningsperioden. Eller, honan muras in i ett hål av hanen. Bara hennes näbb kan sticka ut. Där sitter hon sedan och ruvar medan hanen hämtar mat. Skulle han dö, eller bara tröttna på eländet, så dör hon också. Så står det i böckerna i alla fall.

Andra fåglar är helt enkelt för färgglada.

Bee-eaterSydlig karminbiätare

Eller för stora, som koritrappen, världens största flygande fågel och nästan dubbelt så tung som en knölsvan.

Koribustard

Koritrapp

En sak måste man ge fåglarna. De kan vara oerhört modiga.

DikkopVattentjockfot och nilkrokodil

Och aptiten är det inte fel på. Ta gamarna, som kan fylla sin mage med över ett kilo kött inom ett par minuter (tänk att kunna göra detta fast med choklad). Efter det har de lite svårt att flyga på ett tag.

Vultures1Vitryggig gam

Fåglar alltså. Men det var då. För härnäst står något ännu snårigare på schemat. Alltså på riktigt snårigt. Vi har prov på träd, gräs och blommor.

Dutchmans pipeDutchman’s pipe

TwitterShare

Fjäderveckorna – del ett

brown snakeeagleBrun ormörn

Under några buskar i Limpopo, Sydafrika, sitter jag och lyssnar på fåglar. Vare sig jag vill eller inte.

I bushen är det aldrig, alltså på riktigt aldrig tyst.

Men, efter två veckors intensiva fågelstudier som kulminerade i ett prov, sjunger nu fåglarna i alla fall med en identitet.

Kakafonin har fått en ordning.

Oxpecker1

 

Oxpecker3 Rödnäbbad oxhackareafrikansk jaçana, och flodhästar. 

Vad som står klart är att jag aldrig kommer att greppa denna värld. Man kan också uttrycka det på följande sätt: Sydafrika har registrerat över 850 fågelarter.

GullsMåsar

I nuläget bör vi som guider kunna ungefär 100 av dessa arter, till utseendet eller i alla fall hur de låter.

Natal spurfowlNatalfrankolin

Det kan jag inte. Eller glimtvis kan jag det. Kunskapen kommer och går än så länge. Men som sagt, savannen vidgar sig alltmer. Fåglarna blir alltmer igenkännbara.

Det finns dock en komplikation.

Goliath heronGoliath heron2Goliathäger, babian och vattentjockfot.

Jag hamrar in alla namn på engelska och famlar nu likt Dolph Lundgren efter the Swedish bird names.

TwitterShare

Den jag bor med

Stephan2Jag har en sambo i mitt lilla Muminhus. Han heter Stephan och när han inte sover så går han, fram och tillbaka. Han går och går och jag tänker ibland på honom som en björn, instängd på ett dåligt zoo. Men så ibland stannar han upp. Jag vet inte vad han tänker på då, men jag lyckades i alla fall ta ett kort på honom en av dessa gånger, innan vandringen fortsatte in i skymningen.

SchakalOch när en vandrare försvinner dyker nästa upp. Det hör till sakens natur. En svartryggad schakal, letandes efter smulor som vi människor lämnat. Inte heller i vildmarken är naturen helt vild. Den samspelar hela tiden med oss människor, vare sig vi går eller sitter i en bil, bakom en kameralins.

TwitterShare

Hajmat

Äntligen fick jag se sälarna. De sydafrikanska pälssälarna som på savannen känns exotiska att tänka på, men som här i Kapstaden är lika närvarande som gräsänderna vid Norr Mälarstrand.

 

TwitterShare

Att gömma sig

Vi stannar för att ta bilder på några sydliga hornkorpar. Stora som tjädrar, sällsynta som få.

HornkorparnaOch det blev ju inte så bra. Ofokuserat, lite för mycket gräs. Och en, en antilop!

En steenbok som råkade befinna sig just där, just då. En liten rackare som oftast håller sig väl dold i snåren. Den är så liten att i princip alla på savannen vill äta den. Fast inte hornkorparna, och det är kanske just därför som antilopen för ett ögonblick, nästan glömt sin vaksamhet.

Men så finns det ju alltid de där djuren som inte förstått hur de ska bete sig. Eller, de tycks inte ha läst i djurböckerna om sig själva. Vi åker vidare och där, mitt i solskenet, står en steenbok och äter som om inga bekymmer i världen fanns.

steenbokFoto: Joakim Rindå

TwitterShare

Söthet – del två

Alltså det här som är sött. När blir det något annat?

Lejonungar är söta. De är skapade för att vuxna lejon (och människor uppenbarligen) ska vilja ta hand om dem. Och så plötsligt blir de hungriga och då dödar deras mammor en (jättesöt) giraffkalv.

IMG_1524

Det är ungefär här som jag och mina klasskamrater anländer med bilen på den lilla grusvägen. Förvånansvärt tyst är det. Inget morrande. Bara tänder som skär i kött. Kotor som knäcks. Och ibland, ett litet giraffhuvud på en lång hals som svingas genom luften. Dess ögonfransar, som är de längsta i djurriket (för att klara av akaciaträdens taggar), fladdrar i vinden. Ansiktet ser ut som Bambis.

Ett av de vuxna lejonen reser sig upp och kissar på maten.

lejon kissar

– How is that for table manners, skrockar läraren i bilen.

Alltså. Det finns vetenskapliga avhandlingar om söthet i naturen. Studier om ansiktsformer och ögons och örons placeringar i förhållande till varandra.

Och allt detta skiter lejonen i. Bokstavligen. De skiter och kissar i maten som innan den dog var jättesöt (till ingen nytta) och lejonungarna, som nu växer vidare, fladdrar med sina långa ögonfransar (inte lika långa som hos den nästan övernaturligt söta giraffungens) medan de planerar nästa sattyg för sitt höga nöjes skull.

TwitterShare

Söta som socker

Tänker på det här med cute overload. Förhöjd söthet. Det som svämmar över, som spunnet socker på ett speedat tivoli.

IMG_1493

Japp, jag tänker på dvärgmangusterna. Igen. Jag tänker ofta på dvärgmanguster. Som det här hur en ny ledare utses efter att ett av ledardjuren dött. Utmanarna slåss inte. De morrar inte ens. Istället utmanar de varandra på en…

IMG_1516

Putsningstävling! Alltså, vem orkar göra sin motståndare ren under längst tid? Vem har styrkan att visa mest, ska vi kalla det för utdragen empati?

TwitterShare

Nedgrävd

Jag och J i Kruger. Vi sitter i bilen med AC, dricker nedkylt vatten och äter chokladkex. Jag tänker att det är bra varmt och jobbigt att tampas med vädret.

– Och hur är det egentligen för djuren, säger jag till J. Stackars uteliggardjuren, som Väder Annika sjöng.

Det är inte som i Sydafrikas ökenbiom (se där ett nytt ord, taget från skolans vokabulär) visserligen, där det knappt regnar mer än 100 mm om året. Men ändå. Det är varmt och torrt.

Och då, bakom en buske, ligger svaret i ett gyttjebad.

Buffeln

Afrikanska bufflar kan konsten att vältra sig. För att svalka sig, och för att fly från horderna av de ständigt närvarande flugorna. För gamla buffelhanar, som denna, är gyttjan ett äldreboende. Misstänksamma mot allt och alla, snarstuckna och med ålderskrämpor ligger de här dagarna i ända och, ja, ligger.

Kanske tänker de på sin tid i de stora hjordarna. Kanske saknar de den gyllene medelåldern. Kanske är de på en andlig resa, funderandes på det ständiga kretsloppet av liv och död.

Eller så tänker de inte alls, vilket i och för sig kanske kan ses som slutmålet för en andlig resa.

TwitterShare

Vipparna

svalorSmå fåglar i en stor park. Enorma djur strövar i Krugers snår och mitt bland dessa sitter trådstjärtsvalorna och vippar på sina bakre fjädrar. Liksom glada att bli uppmärksammade i några minuter, innan de försvinner i lufthavet igen.

TwitterShare