Författararkiv: stefannordberg

Hej där

zebramangustBara en liten zebramangust som vill äta min pizza.

TwitterShare

Fjädervecka

Just nu. Just nu tog skolveckan slut och och med det den första delen av ett jättehopp upp i luften, in i fåglarnas värld.

IMG_0291Styltlöpare

Först, en tävling. Studenterna, indelade i grupper, ska hitta så många fåglar som möjligt under fyra dagar med jeep i Makalali.

Själv sitter jag i bilen, hetsäter kexchoklad och funderar på tron att det är tävlingar som alltid ska vara det som motiverar människor.

– Kom igen nu, se till att inte komma sist, ropar en av lärarna uppmuntrande.

OxpeckerRödnäbbad oxhackare

Min grupp kommer sist.

Men det är för sent. En djävul har väckts. Fanskapet som vill vinna.

Anderna

 

Vithuvad visseland

Och det är nu del två i det här jättehoppet kommer in. Om bara en  vecka kommer nästa prövning: Ett prov där vi testas på bilder och ljud av över hundra fåglar.

Vad som står på spel? Ingenting egentligen, såklart. Och samtidigt ett möjligt diplom som fågelexpert om man klarar av att pricka 75 procent korrekt.

OrnenSavannörn. Foto: Joakim Rindå.

Och det är därför som jag nu trappar upp på hetsätandet av kexchoklad.

Och det är därför som det på campus nu hörs misstänkt många fåglar. Skrikande trastar och hest kacklande vildhöns som stirrar ut ur hetsade studenters mobilappar eller de senaste fågelböckerna med ljudapplikationer.

Och mitt bland alla dessa läten är det detta som har fastnat mest tydligt i min sockerdopade hjärna: Jag väger lika mycket som en sydafrikansk struts. Alltid något.

 

 

 

 

TwitterShare

Storm

 

Så plötsligt är den över och omkring en. Den tropiska stormen. Eller, eftersom jag inte befinner mig i tropikerna, det som känns som en tropisk storm.

Påträngande hetta som förbyts i kalla vindar, mörklagda landskap och tryckande luftmassor. Jag och J sitter under ett verandatak och det är ungefär då som jag börjar tänka på regngrodan, eller som den kallas här: bushveld rainfrog.

IMG_2247.JPG

En i stort sett livsoduglig varelse. En groda som inte kan simma. Och som blåser upp sig till en liten, otymplig boll när den känner sig hotad, men som trots det, eller tack vare det, blir tuggodis åt allt från skogssvin till varaner.

Och trots allt detta, på något sätt, lyckas denna lilla groda leva vidare. Kanske för att den större delen av sitt liv ligger nedgrävd i en igentäppt håla som ingen annan vet om.

Denna groda tänker jag alltså på i stormen, på verandan. För trots att den inte kan simma så är det nu, just nu som dess stund är här. När den kommer fram ur hålan för att ropa, para sig, och sedan försvinna igen. Vilket är ungefär när det är dags för mig att ta itu med resten av mitt liv. Vi lever sida vid sida i bushen men är helt separerade.

 

TwitterShare

Vattenliv

Flodhastarna– Det där att flyta runt i vattnet på dagarna. Och äta på nätterna. Det verkar härligt, säger J och undrar om han kan få simma lite med flodhästarna.

Det kan han inte för då sliter de honom i bitar och det skulle kännas lite, tja, onödigt.

IMG_0880En rolig sak med de lynniga tvåtonskolosserna är detta: De kan inte simma. Istället promenerar de på bottnen, eller så studsar de fram med benen som undervattensballerinor, med näsor och ögon ovanför ytan.

TwitterShare

Att ta plats

Det sömniga självförtroendet. Den bredbenta nöjdheten. En stor apa vars hörntänder är lika långa som ett lejons. Möt chacmababianen.

TwitterShare

Färgfesten – del ett

Sydafrika är fyllt av flygande juveler. Gnistrande stenar som pålitligt fladdrar förbi då alla andra djur tröttnat på att visa upp sig.

Rodskuldrad glansstareSom denna rödskuldrade glansstare (jag letar fortfarande efter det röda) i Kruger, som väntade och väntade på att jag skulle ge den mat. Det gjorde jag inte för det står överallt att djuren inte ska matas.

Fast till starens stora glädje kommer det varje dag turister som tillfälligt tappat läsförmågan. En förlust som jag verkligen kan förstå när djuren är så fina som här. En vill liksom komma dem nära.

Starens färger är förresten iriserande. De framträder och skiftar alltså beroende på varifrån man tittar. I solen glänser den. I skuggan blir den mer lik en koltrast.

TwitterShare

Kattfeber

Leopard Kruger (mellanstor)

Leoparden anfaller i 80 kilometer i timmen.

Kanske var det därför som jag och J blev så nervösa att filmen blev hopplös. Men ett kort på katten fick vi, när den tassade förbi vår bil i Kruger.

TwitterShare

Mini

Dvargmangust (mellanstor)Dvärgmangusten är bushens minsta rovdjur. Stor som en ekorre och bosatt i termitstackar. Och den älskar näshornsfåglar. Fåglarna och mangusten letar efter mat, och spanar efter fiender ihop. De gillar varandra så mycket att fåglarna väntar utanför mangusternas bo i gryningen, innan de ger sig av tillsammmans.

TwitterShare