Författararkiv: stefannordberg

Reporterier

En flyr (eller tar nya steg åt oväntade håll) och det gamla livet gör sig påmint.

Som när jag sätter mig i skolans safaribil för att åka ut i bushen. För att uppleva ensamheten (tillsammans med klasskamrater visserligen) i den sydafrikanska bushen.

Och i bilen väntar – två journalister. En fotograf och en reporter. Ynglingar i tjugoårsåldern med precis lagom slitna kläder och gympadojor som skriker ”hungrig, ung person som vill göra mediekarriär”.

Ahhh!

reporter1Klasskamrater visar reportern hur man ser skillnad på leopard- och lejonspår.

Jag sätter mig längst bak och muttrar, på svenska så att ingen kan förstå, och tyst så att ingen ska höra. För jag inser plötsligt motvilligt: Jag är den där pösmunken nu. Gubbjournalisten som skrockade på redaktionsmötena att ”det där har vi redan gjort” innan han (för det är alltid en han) högg in på en syltmunk.

Gubben som inte kunde hantera sin avsaknad av just hungrig, ungdomlig iver.

reporter3

Läraren Cobus, aka Snusmumrikens och Gandalfs gemensamma kärleksbarn, försvinner som vanligt in i bushen under en paus, och reportrarna tittar på.

Men nu sitter jag ju i en safaribil, som sagt. Och jag äter skorpor, inte syltmunkar.

Eller med andra ord: Jag har inte tid för några gubbfasoner nu. Jag är för upptagen med att titta på zebror. Så jag spricker upp i ett leende (som ingen ser för jag sitter fortfarande längst bak) och tar del av när klasskamraterna förklarar hur man stoppar diarré genom att tugga på olika sorters blad.

– Just chew this and stop the big poo, säger de.reporter4

Det finns alltid olika sätt att spendera en kaffe- och tepaus i bushen. Jag försvinner ut på en gammal dammvägg. Tracy och Carole tittar på utterspår. Cobus letar termitfossil i leran, och journalisterna dricker kaffe, vid bilen.

TwitterShare

Nämen

En helt vanlig kvällstur i Makalali som helt plötsligt blir något annat.

Serval2

Serval3En serval, som beslutat sig för att lämna det höga gräset den älskar så, och alla vi i bilen som tittar på girafferna i närheten, tappar fattningen.

Nämen, va, öh.

Under tiden tröttnar den stora lilla katten på sin grusvägspromenad och drar till skogs.

TwitterShare

Leka med döden

Krokodilen och antilopernaDet kan vara jobbigt att behöva dricka vatten varje dag. Åtminstone när dricksvattnet är fyllt av krokodiler.

Spännande då när impalan, och inte minst kuduantiloperna, tycks vara intresserade av att få en extra nära titt på kräldjuret med de vassa tänderna.

krokodilen och antilopen

TwitterShare

Fångade i flykten

Jag och Jenny i Kruger. En park där de mänskliga gästerna låses in på campingplatser i mörkret medan babianerna tittar på.

Jag, J och babianerna

Det blir en resa där de svårfångade blir fångade, på bild. De stannar upp en kort stund innan de hastar vidare. För att äta eller undvika att ätas. blue waxbill

Angorafjärilsfink

slender mongoose

Slank mangust

magpie shrike

Skattörnskata

SteenbokSteenbok

stortrappKoritrapp

Ekorren1

Ekorre

Swaynsons spurfowlSwainsonfrankolin

lilac breasted rollerLilabröstad blåkråka

skrikhavsornSkrikhavsörn

KuduStörre kudu

snake eagleBrun ormörn

Men sötast av alla är den storfläckiga genetten. Den skygga varelsen som helt plötsligt inte är så skygg när vi äter fisk på verandan vid ytterkanten av Tamboti Camp, i Kruger. Den sätter sig några meter ifrån oss och klipper försynt med öronen. Som en huskatt.

– Jag vill ta hem den. Jag vill verkligen ta hem den, säger Jenny och jag tänker att det får hon inte för den är min.

Men genetten är sin egen och så fort fisken är uppäten, av oss, glider den in i mörkret.

genettenStorfläckig genett

TwitterShare

Klorofyllfeber

Flodhasten

I Sydafrika blommar ingen hägg eller syren. Det är höst och löven faller av. Kvällarna är kalla och när jag och Jenny åker till Kruger sover jag i en sovsäck och flera lager av filtar.

Men i nationalparkens vattenpölar är det grönare än någonsin. Det som lyser i morgonsolen är en sörja av lera och alger, gödda av flodhästarnas bajs. Dessutom, en flodhäst kan äta upp till 40 kilo gräs varje natt så det blir en hel del bajs.

Spindeln och flodhasten

Anden och dammen

Sporrgås

TwitterShare

Örnfeber

Martial eagle1Som barn, när jag tittade på Ett med naturen varje vecka och Arne Weise var min idol, så hade jag en dröm. Att få se en stridsörn.

Kanske för att namnet var så sagolikt vildsint. Ett flygande monster, livs levande på savannen. Eller kanske för att Arne berättade om örnens förmåga att döda små antiloper.

Häftigt, tänkte jag.

Och nu, 30 år senare (eller kanske 20), infrias drömmen. En stridsörn, sittandes i ett höstkalt träd i Makalali. Örnen är inte ett monster. Den har ingen antilop sprattlandes i klorna. Men det är en vacker fågel.

Martial egle 2

TwitterShare

The hills are alive…

Proven är över. Våra praktikplatser väntar på oss. Det är tiden mellan det som räknas, utbildningsmässigt och på ett CV.

Så, vad göra?

utsikten blommornaTja, åka till bergen, till exempel. Drakbergen. Denna gång till berget Mariepskop. 2000 meter över havet och berömt för sin flora. Med vidunderlig utsikt över busksavannen, de inhägnade naturreservaten och citrusodlingarna.

Och när jag står fem meter från kanten och konstaterar att nu är jag allt bra modig och äventyrlig, strosar klasskamraterna ända fram till avgrunden för att dingla lite med benen. Ally

Carole1Men det finns alltid de som är ännu bättre på att omfamna branterna. På en klippa i närheten står en klippspringare och jag tänker att när jag föds igen (vilket jag i grund och botten inte tror att jag gör) så vill jag födas som en klippspringare och hoppa lätt mellan stenblocken, för snabb för alla som vill äta mig. Och skulle jag falla är mina hårstrån ihåliga och fyllda med luft för att dämpa fallet. klippspringare

Sedan har vi Cobus, barfotaläraren som älskar stenar. Han berättar om bergens geologiska historia.

Cobus

Några lyssnar, andra är upptagna med annat. Kepslekar , till exempel.

Carole och Jacques Carole och Jacques.

Och på vägen ned, mot övernattningsplatsen, hamnar vi i den ångande, täta skogen på bergssluttningarna. Fortfarande intakt just här men omgiven av eucalyptusodlingar. bushpig trail1

bushpig trail 2

bushpig trail 3bushpig trail 4bushpig trail 5Och Cobus, som inte bara älskar stenar, utan också växter, inte minst sådana som man kan äta eller göra roliga saker med, stannar var femtionde meter för att prata om och plocka blad och knoppar. Och jag sitter i baksätet och tänker att kanske är det här lite som att vara med i serien Breaking bad. Fast med en lärare som pysslar mer med biologi än kemi, och som är mer hippie än kriminell drogförsäljare.

Framme vid övernattningsplatsen hoppar de som vill i floden. Vi andra tittar på och drömmer om vattentemperaturer som överstiger 20 grader Celcius. bergsbadet

När mörkret faller, och pratet i skuggorna blir grötigare och bredare av all öl, tittar jag upp mot stjärnorna och breder ut min sovsäck. Daggen lägger sig som ett lock över allt men det bryr jag mig inte om. Under alla lager av sängkläder ligger jag tyst och somnar till ljudet av den aldrig sinande floden.

Uppvaknandet

Och vaknar till ljudet av morgonpigga trädgårdsbulbyler. Jag vill inte kliva ur sovsäcken men måste. Det är dags att lämna bergen, för denna gång.

TwitterShare

Näsa för horn

Var åttonde timme. Alltså var åttonde timme, ungefär, skjuts en noshörning i Sydafrika. För att hornen, som innehållsmässigt i princip är att likställa med våra naglar, är eftertraktade som läkemedel i Sydostasien. De anses bota cancer, och vara potenshöjande. Bland annat.

Sedan 2008 har tjuvjakten på noshörningar ökat med 2000 procent och bara i Sydafrika sköts över 1200 noshörningar förra året. Situationen i Krugerparken beskrivs ofta som ett krig, mellan tjuvjägare och underbetalda parkvakter. Och privata ägare av mindre naturreservat börjar se noshörningarna som en belastning. De är helt enkelt för dyra att hålla vid liv, med all bevakning som krävs.

– Och det spelar ingen roll om man säger till någon som vill ha hornen att de är verkningslösa. Personerna svarar att de vet det. Men att de måste ha hornen ändå. Bara för att, säger en av lärarna på Bushwise.

Han är uppgiven. En annan naturguide jag möter är mer cynisk. Eller förtvivlad.

– När noshörningarna har utrotats, så kanske de där människorna kan få cancer på riktigt och dö, säger han.

Men så finns det dagar när det tänks mer konstruktiva tankar. Som idag. Dagen som utsetts till Rally4Rhinos day. Ett tillfälle att sprida budskapet att det finns människor som vill rädda noshörningarna från att utrotas. Så på Bushwise drog vi vårt strå till stacken och skrev på våra händer: Stop killing rhinos.

Bushwiserhinorhino handsMen vad gör hundarna på bilden?

Skolan fick besök av företaget K9, som jagar tjuvjägare med hjälp av hundar.

– De är otroliga på att lukta sig fram i bushen, och kan spåra allt från människor till metallhylsor. De är ovärdeliga, sade föreläsaren, medan hundarna utanför klassrummet gnällde för att få visa vad de gick för.

Bland annat fick en av hundarna leta efter just en metallhylsa bland de torra löven. Hon lyckades och belönades med en korv och en boll. Och äran, även om den antagligen var otroligt irrelevant i hennes ögon.

Och jag, som inte klarar av att titta på Bolt eller Micke och Molle utan att gråta, fick en tår i ögonen. Eller flera tårar, faktiskt.

TwitterShare

Äntligen!

giraffen och jagFoto: Andrea Tomi

Nämen, där sitter ju jag med framtänderna redo och kan titulera mig field guide.

Klarade alla prov, inklusive uppkörningen, trots att jag nästan körde på en noshörning och kanske, kanske, pratade lite väl mycket om hyenavaginor och apors blåa penisar.

En utmaning och en dröm som gått i uppfyllelse. Jag känner mig närmare David Attenborough än någonsin.

Samtidigt återstår så mycket, innan det här årets planer har förverkligats. Den första juni börjar antagligen nästa äventyr (pappersformalia för mitt sydafrikanska körkort återstår): Praktiklivet, på Siyafunda. Platsen där jag och J mötte Sydafrika för första gången för två år sedan. Det var då men nyalorna är kvar och väntar på mig, som ni kan se nedan.

IMG_2608.JPG

TwitterShare

Sitter man och väntar så

Ibland är det inte nödvändigt att ta sig till naturen. Naturen knackar på dörren istället.

SparvhokenSom när den lilla sparvhöken landar i busken utanför mitt Muminhus i några sekunder, med en sprattlande småfågel i klorna. Ett kort ögonblick innan den flyger vidare, men det räcker för mig. Vildmarken känns vild, och jag känner mig nöjd att för första gången följa naturguidens devis att alltid ha kameran redo för de oväntade händelserna.

TwitterShare