Författararkiv: stefannordberg

Hajmat

Äntligen fick jag se sälarna. De sydafrikanska pälssälarna som på savannen känns exotiska att tänka på, men som här i Kapstaden är lika närvarande som gräsänderna vid Norr Mälarstrand.

 

TwitterShare

Att gömma sig

Vi stannar för att ta bilder på några sydliga hornkorpar. Stora som tjädrar, sällsynta som få.

HornkorparnaOch det blev ju inte så bra. Ofokuserat, lite för mycket gräs. Och en, en antilop!

En steenbok som råkade befinna sig just där, just då. En liten rackare som oftast håller sig väl dold i snåren. Den är så liten att i princip alla på savannen vill äta den. Fast inte hornkorparna, och det är kanske just därför som antilopen för ett ögonblick, nästan glömt sin vaksamhet.

Men så finns det ju alltid de där djuren som inte förstått hur de ska bete sig. Eller, de tycks inte ha läst i djurböckerna om sig själva. Vi åker vidare och där, mitt i solskenet, står en steenbok och äter som om inga bekymmer i världen fanns.

steenbokFoto: Joakim Rindå

TwitterShare

Söthet – del två

Alltså det här som är sött. När blir det något annat?

Lejonungar är söta. De är skapade för att vuxna lejon (och människor uppenbarligen) ska vilja ta hand om dem. Och så plötsligt blir de hungriga och då dödar deras mammor en (jättesöt) giraffkalv.

IMG_1524

Det är ungefär här som jag och mina klasskamrater anländer med bilen på den lilla grusvägen. Förvånansvärt tyst är det. Inget morrande. Bara tänder som skär i kött. Kotor som knäcks. Och ibland, ett litet giraffhuvud på en lång hals som svingas genom luften. Dess ögonfransar, som är de längsta i djurriket (för att klara av akaciaträdens taggar), fladdrar i vinden. Ansiktet ser ut som Bambis.

Ett av de vuxna lejonen reser sig upp och kissar på maten.

lejon kissar

– How is that for table manners, skrockar läraren i bilen.

Alltså. Det finns vetenskapliga avhandlingar om söthet i naturen. Studier om ansiktsformer och ögons och örons placeringar i förhållande till varandra.

Och allt detta skiter lejonen i. Bokstavligen. De skiter och kissar i maten som innan den dog var jättesöt (till ingen nytta) och lejonungarna, som nu växer vidare, fladdrar med sina långa ögonfransar (inte lika långa som hos den nästan övernaturligt söta giraffungens) medan de planerar nästa sattyg för sitt höga nöjes skull.

TwitterShare

Söta som socker

Tänker på det här med cute overload. Förhöjd söthet. Det som svämmar över, som spunnet socker på ett speedat tivoli.

IMG_1493

Japp, jag tänker på dvärgmangusterna. Igen. Jag tänker ofta på dvärgmanguster. Som det här hur en ny ledare utses efter att ett av ledardjuren dött. Utmanarna slåss inte. De morrar inte ens. Istället utmanar de varandra på en…

IMG_1516

Putsningstävling! Alltså, vem orkar göra sin motståndare ren under längst tid? Vem har styrkan att visa mest, ska vi kalla det för utdragen empati?

TwitterShare

Nedgrävd

Jag och J i Kruger. Vi sitter i bilen med AC, dricker nedkylt vatten och äter chokladkex. Jag tänker att det är bra varmt och jobbigt att tampas med vädret.

– Och hur är det egentligen för djuren, säger jag till J. Stackars uteliggardjuren, som Väder Annika sjöng.

Det är inte som i Sydafrikas ökenbiom (se där ett nytt ord, taget från skolans vokabulär) visserligen, där det knappt regnar mer än 100 mm om året. Men ändå. Det är varmt och torrt.

Och då, bakom en buske, ligger svaret i ett gyttjebad.

Buffeln

Afrikanska bufflar kan konsten att vältra sig. För att svalka sig, och för att fly från horderna av de ständigt närvarande flugorna. För gamla buffelhanar, som denna, är gyttjan ett äldreboende. Misstänksamma mot allt och alla, snarstuckna och med ålderskrämpor ligger de här dagarna i ända och, ja, ligger.

Kanske tänker de på sin tid i de stora hjordarna. Kanske saknar de den gyllene medelåldern. Kanske är de på en andlig resa, funderandes på det ständiga kretsloppet av liv och död.

Eller så tänker de inte alls, vilket i och för sig kanske kan ses som slutmålet för en andlig resa.

TwitterShare

Vipparna

svalorSmå fåglar i en stor park. Enorma djur strövar i Krugers snår och mitt bland dessa sitter trådstjärtsvalorna och vippar på sina bakre fjädrar. Liksom glada att bli uppmärksammade i några minuter, innan de försvinner i lufthavet igen.

TwitterShare

Powernap

”Ser man en bushbaby dagtid så ser allt ut att gå i slow-motion.”

Så står det i en av skolans djurböcker.

Alltså, det finns mycket att säga om den lilla bushbabyn.

Som att de kissar på händerna för att markera sina revir. Som att deras ögon är så stora att de inte kan röra på dem. Istället måste de små aporna vrida på sina huvuden, vilket de gör väldigt bra. I 180 grader närmare bestämt.

De hoppar flera meter mellan de afrikanska träden i komplett nattmörker och de älskar att äta kåda. De älskar det så mycket att deras tänder har anpassat sig till denna sockerdiet.

Men det gulligaste av allt är att få vara sambo i några dagar med en familj av bushbabies. Och ja, det här att få se en nyfiken bushbaby sticka ut sitt huvud ur sitt trädhål, och somna med huvudet hängades, slår det mesta.

TwitterShare

Fjädervecka

Just nu. Just nu tog skolveckan slut och och med det den första delen av ett jättehopp upp i luften, in i fåglarnas värld.

IMG_0291Styltlöpare

Först, en tävling. Studenterna, indelade i grupper, ska hitta så många fåglar som möjligt under fyra dagar med jeep i Makalali.

Själv sitter jag i bilen, hetsäter kexchoklad och funderar på tron att det är tävlingar som alltid ska vara det som motiverar människor.

– Kom igen nu, se till att inte komma sist, ropar en av lärarna uppmuntrande.

OxpeckerRödnäbbad oxhackare

Min grupp kommer sist.

Men det är för sent. En djävul har väckts. Fanskapet som vill vinna.

Anderna

 

Vithuvad visseland

Och det är nu del två i det här jättehoppet kommer in. Om bara en  vecka kommer nästa prövning: Ett prov där vi testas på bilder och ljud av över hundra fåglar.

Vad som står på spel? Ingenting egentligen, såklart. Och samtidigt ett möjligt diplom som fågelexpert om man klarar av att pricka 75 procent korrekt.

OrnenSavannörn. Foto: Joakim Rindå.

Och det är därför som jag nu trappar upp på hetsätandet av kexchoklad.

Och det är därför som det på campus nu hörs misstänkt många fåglar. Skrikande trastar och hest kacklande vildhöns som stirrar ut ur hetsade studenters mobilappar eller de senaste fågelböckerna med ljudapplikationer.

Och mitt bland alla dessa läten är det detta som har fastnat mest tydligt i min sockerdopade hjärna: Jag väger lika mycket som en sydafrikansk struts. Alltid något.

 

TwitterShare