Natur på SL-kortet: Medborgarplatsen

”Om närvaron på en grizzlybjörn är en indikator på hur vilt ett område är, på hur utsträckt det obebodda habitatet är, blir råttan en indikator på människans närvaro.”
Det skriver Robert Sullivan i sin bok Rats.
Under ett år satt han under nätterna på en bakgata på Manhattan för att spana på råttor. Han pratade med skadedjursbekämpare och råttälskare och biologer.
Och han skriver:
”I New York City lever faktiskt de flesta råttor i tyst desperation, gömmer sig under människans bord, stressar, kilar skräckslagna iväg. Hotas av större råttor.”

IMG_6289

Omsättningen på råttor är stor.

Och att vara så oönskad sätter sina spår.
En råtta blir sällan mer än något år. Å andra sidan har råttor en häpnadsväckande reproduktionsförmåga.
”Råkar du befinna dig i New York eller någon annan större amerikansk stad när du läser denna mening är det högst troligt att du är i närheten av två eller fler råttor som har sex”, skriver Robert Sullivan.
Råttor kan ha sex tjugo gånger om dagen. Om det finns tillräckligt med mat kan en honråtta producera upp till tolv kullar om året med tjugo råttor i varje. Ett råttpar har potentialen att få 15 000 avkomlingar på ett år.
Fast de flesta dör alltså.
Men trots den höga dödligheten är just brunråttan ett högst fruktat djur. Inte bara i New York, utan i princip överallt, inklusive Stockholm.
Och om just råttan handlar detta avsnitt av Natur på SL-kortet.

Och vi gör det med ett stopp vid Medborgarplatsen, men vi hade kunnat ta vilken station som helst för att skildra avsnittets fokusdjur. För brunråttan finns verkligen överallt.
Det är en gnagare som har erövrat världen. Som har gått i människans fotspår och frodas, överallt där vi frodas. Som frodas, tack vare oss.

IMG_1135

Nattvandring på Södermalm. Men var är råttorna?

Stockholm är inte bara människans stad. Det är också råttans. En stad med en unik råtthistoria.
Om detta pratar jag med Frida Starck Lindfors, utställningsproducent på Stadsmuseet i Stockholm.
Hon råkar också vara livrädd för råttor.

IMG_1134

Det gäller att hålla utkik efter dessa små skyltar. Inte minst om en är hundägare. Hundar och råttgift är en dålig kombination.

De senaste åren har det rapporterats om en rad råttinvasioner i lokal- och riksmedia.
Till exempel om familjen i Solna som fick besök av en 40 centimeter lång råtta. Svansen ej inräknad i längden.
Råttan uppmärksammades först av familjen då det uppstod märkliga dunkanden under diskbänken. När råttan fastnade i en råttfälla var den för stor för att dö direkt. Istället drog den iväg för att sakta dö bakom lägenhetens vitvaror. Och familjens katt drog sig undan så länge den jämnstora råttan var vid liv.
Och inte minst Östermalm har drabbats av flera råttinvasioner. Vid anrika och flotta byggnader som Östermalmshallen och Dramaten har Anticimex haft fullt upp. På Dramaten var det under 2016, framför allt biljettkassan som fick oönskade besök via ett hål mot Nybrogatan.
Och runt Karlaplan skapade gnagarna rubriker nyligen när deras täta besök till soptunnorna på Karlavägen skapade riktiga råttstigar i gräsmattorna.
Men bortom alla dessa historier och rubriker besöker jag och Frida Björns trädgård, den bedagade parken med ledsna träd och skateboardramper, alldeles intill det mer kända Medborgarplatsen.
Bakom den för krogbesökarna så kända grillen. Här finns det sopor med mat, och mörka skrymslen och vrår. Perfekta råttmarker.

IMG_0524Råttbibeln.

Kärt, eller ökänt barn har många namn: jordråttan, vandringsråttan, laduråttan, åkerråttan, flyttråttan, husråttan, avloppsråttan, skeppsråttan, grändråttan, den grå råttan, den vanliga råttan, och brunråttan.
Den tillhör den största däggdjursordningen; gnagarna, med över 400 arter i världen. Vanligtvis är arterna små och näpna. Men det gäller inte brunråttan.
Om den får leva växer den tills den blir ungefär 25 centimeter lång, svansen exkluderad. Alltså ungefär som en genomsnittlig vuxen mansfot. Och den kan då väga runt ett halvt kilo.

Fast visst finns det större exemplar.
Hur sanna historierna om dessa jätteråttor är, är såklart ofta svårt att belägga, men råttor på över kilot ska regelbundet upptäckas av skadedjursbekämpare och andra som möter råttor i vardagen.
Men varför är råttan, med så många namn, så illa omtyckt?
Är det den kala svansen? Den som liknar en fet rot, eller en ondskefull parasitisk larv, redo att kontaminera den mänskliga huden?
Är det gnagarnas fräcka uppsyn? Deras oförskämda beslut att dra nytta av vår kultur?
Vår fyrbenta och smutsiga skuggnatur. Pipande Mister Hydes som kryper i våra avlopp, bärandes på loppor och virus. Bajsinsmetade djur som kommer upp i våra hem för att ta vår mat.

Och sniffa. Råttor har verkligen ett bra luktsinne, till skillnad från synen som är lite halvkass. Kanske bidrar det till att cirka 50 000 människor beräknas bli bitna av råttor varje år. Många av dessa är barn och spädbarn som blir bitna i ansiktet.
I boken Rats skriver Robert Sullivan att det kanske beror på att vi helt enkelt luktar matrester i ansiktet.

Och så är det ju det här att råttorna verkligen har bidragit till en himla massa människors död. Brunråttans nära släkting svartråttan var bärare av den loppa som spred digerdöden. Alltså pesten som dödade en tredjedel av Europas befolkning under medeltiden.

Alltså, varför ska vi överhuvudtaget acceptera råttan?

Robert Sullivan konstaterar att råttans historia är vår historia. Vi är verkligen fantastiskt lika i vad vi gillar att äta, i att ta för oss. Att vara generalister och anpassningsbara. Råttorna är överlevare och på så sätt spännande att studera.
Och vilka är egentligen vi att säga vilka djur som ska få leva? Djuren, kanske inte minst råttorna, finns inte till för vår skull. Men de frodas definitivt, tack vare oss.

TwitterShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>