månadsarkiv: december 2015

Gästerna

Så var de här. Plötsligt är nu nu och Jocke och Gunnar sitter bänkade. Redan efter några timmar ser de ut som safariveteraner. Som Hemingways eller Blixens efterträdare, minus jaktambitionerna, men med varsin öl i högsta hugg.

TwitterShare

Sommarmusik

bulbulTrädgårdsbulbylen välkomnar sommaren i Kruger nationalpark. Och just idag, alltså dagen som är Sydafrikas längsta dag, känns det extra passande att lyssna på hur livet instinktivt sjunger in de kommande generationerna.

TwitterShare

Innan mörkret

solochgnuGnuerna samlas i solnedgången. På Makalalis stora gräsområde som kallas för Cheetah Clearing. Hittills har jag inte sett några geparder men väl hyenor. När mörkret sänker sig ljuder deras typiska rovdjursskratt över området och en gnu kommer att försvinna innan gryningen.

TwitterShare

Klorofyll

Och sista bushpromenaden på Siyafunda. Med fokus på…IMG_4537

Blommor! Robin, veteranguiden, som kan det mesta om allt i bushen leder och förklarar för volontärerna och oss andra guider.

IMG_4550Hibiskus

Ruby GnidiaRuby gnidia

IMG_7277Men sedan dröjer det såklart inte länge innan blickarna riktas mot det som rör sig i grannskapet. Stort som smått. Som nyalaantiloper och spindlar.

IMG_7256IMG_7264

 

TwitterShare

Sötchock

schakalvalpMin sista tur som guide för Siyafunda. En sista tur som samtidigt blev en titt in i framtiden. Schakalvalpar och hyenaungar kikade fram ur sina hålor, och från bilens baksäten kved volontärerna av en kollektiv sötchock.

schakalvalparhyenaunge

TwitterShare

När vi dansar

Alla volontärer som kommit och gått.
Polisbyråkraten från Houston som trodde på Atlantis och sina synska vänner. Den belgiska matematikern som i huvudet räknade ut volymen jord som alla volontärer grävt under en dags påtande i grönsakslandet.
Den svenska rymdingenjören och de mexikanska juridikstudenterna. Den pensionerade arkitekten som skojade om hur länge sedan det var hon legat med någon, och sedan började grovflörta med den unga, belgiska internen.
Den irländska ynglingen som drack för mycket, klädde av sig alla kläderna och sprang runt mitt i natten med en yxa för att skyla penisen. Och den irländska konstnären som klagade på att det hon målade inte betraktades som konst.
– Lärarna på konstskolan säger att jag bara gör avbildningar. Men jag älskar ju att rita djur så som de ser ut, sade hon och skissade på sina lejon och elefanter.

Alla människor. Alla epitet.
För nu, när de alla åkt hem, eller vidare i sina liv, har jag ingen aning om vilka de är. Jag har gett dem alla små rubriker för att minnas. För att jag inte kan bättre.

Och det är därför det är så rörande att titta på dessa taffliga filmer. Jag, tillsammans med den schweiziska friluftsflatan som älskar bönor och hatar att sitta still. Med paret, också från Schweiz, som jobbar som livscoacher (en fantastisk jobbtitel) och den irländska kvinnan som inte kan sluta prata om Madonna (”especially her True Blue period is great”).
Vi står där och sjunger, inte till Madonna, utan till Abba. Detta eftersom volontärerna kommit på att de vill muntra upp den stressade svenska guiden med något som han kan känna igen (varför vi helt plötsligt börjar sjunga Gloria Gaynor har jag lite svårt att förklara).
Vi står alltså där och ingen av oss kan texterna så bra som vi trodde att vi kunde men vi fortsätter ändå. Vi bestämmer oss för att vara skamfria och vickar på höfterna i otakt. Vi släpper alla titlar vi gett varandra, sjunger tillsammans och morgondagens schema finns inte.
Och tillsammans skapar vi ett tillfälligt bushdisco med eldflugor som discokulornas ersättare.

Fast efter fem låtar ger vi upp. Den ena livscoachen börjar spela Bon Jovi och sedan schweizisk rock ingen hört talas om. Vi ler och det är fint men jag går och lägger mig för att titta på Pirates of the Caribbean.

TwitterShare

Vänliga jättar

IMG_7166Det här att jag kan komma så nära Makalalis elefanter. Och att de kommer så nära reservatets byggnader. Det kommer jag aldrig att vänja mig vid. Jag vill inte vänja mig. Naturen måste få fortsätta att överraska och förundra.

IMG_7168IMG_7178

TwitterShare

Bushcamp

Sista veckan. Alltså sista veckan. I reservatet med det myllrande djurlivet, med volontärer från hela i-världen och guidekollegor från grannskapet. Kollegor vars namn jag aldrig lärde mig men som lät så snälla på radioapparaterna vi använder för att rapportera djur vi sett. Vi sågs aldrig men pratade varje dag. Små korta meningar på engelska, uppblandat med shangaan, som:
– One madoda ngala in the emfuleni,. Static.
Alltså ”Ett stillaliggande hanlejon i flodfåran”.
Kollegerna kallade mig för Stephanie och Stefania och Steff, men aldrig Stefan.

Alltså, en sista vecka på Siyafundas Bushcamp. I tälten bland buskarna. Jag bodde där första gången i juni. Då var det kallt.

First volunteersSarah och Steve, mina allra första volontärer på Siyafundas Bushcamp i juni.

Det är det inte nu. Sommaren har anlänt och med den insekterna. Det märks inte minst på kvällarna. Varje oljelampa som sätts ned på marken förvandlas lätt till en insekternas heliga graal.

Och på den första kvällen på den sista veckan får vi även storbesök. Bokstavligen. Utekvällen bland insekterna förvandlas till en innekväll i kökstältet när elefanterna väljer att vandra genom bushcampen.

TwitterShare

Julstämning…

IMG_4459

… är det kanske inte i 35-gradig värme. Fast datum är viktigare än temperaturer, och eftersom det är december måste juldekorationerna upp. Och för att hindra den smaklösa julmusiken från att överrösta bushens fågelkvitter är jag snabb att erbjuda mig som (konservativ) dj.

IMG_4461

TwitterShare

Freddy

IMG_6767 (1)Vi kallar den Freddy. Kameleonten som flyttat in i en av Siyafundas trädgårdsplantor. Trots y-namnet tycks hen inte vara särskilt kriminell, men däremot något tveksam till volontärernas kärlek. Freddy vill mest äta gräshoppor.

TwitterShare