månadsarkiv: oktober 2015

Ett stort litet möte

Vad en kan möta under en morgontur i parken. Som guide gäller det att hålla hålla sig kall. Hur ser djurens kroppsspråk ut? Finns det platser för dem att passera eller tränger bilen in djuren i ett hörn, och så vidare.

TwitterShare

Ljust och fräscht – del tre

IMG_3460_2Det finns hus med välkända historier av förfall. Byggnader med tydliga avslut. En översvämning. En ägare som flyr till Pampas och lämnar allt bakom sig.
Och så finns det hus som sakta försvinner i grönskan. Som vittrar helt i glömskans land.

Som när vi går med volontärerna mitt i reservatet och upptäcker övergivna byggnader. Robusta byggnader utan ägare och utan känd historia. Inga, inte ens de erfarna guiderna som är med, vet vad det är för hus.
Fast det är inte riktigt sant. En del av historien uppenbarar sig om en tittar närmare på väggarna. IMG_3462_2

IMG_3463Klotter från tidigare besökare. Vilka var de? Gruvarbetare (Makalali har 27 nedlagda gruvor)? Tjuvjägare? Bönder (Makalali brukades av bönder innan naturreservatet bildades 1994)? Tidigare volontärer och anställda på Siyafunda, som aldrig berättade att de varit här?

TwitterShare

En vanlig förmiddag

– Och jag vill bara säga att det inte får se ut så här i bilen. Det är alldeles för smutsigt. Det borde du veta, väser guiden C i mitt öra medan de amerikanska turisterna skrattar åt något hennes kollega sagt.
Men vi har i alla fall en tuff skylt, tänker jag för mig själv.
IMG_4233
Omkring oss bärs turisternas bagage in i trailern jag kört fram.
Alla turisterna, jag, guiden C och hennes kollega är vita. De som bär allt bagage är inte det. Precis som det brukar vara här i det Sydafrika jag har sett. Hudfärgen bestämmer fortfarande vem som är anställd och vem som anställer. Vem som bär och vem som kan åka på lyxsemester för att titta på lejon och dricka cocktails.
En av turisterna kommer fram för att hälsa. Han har hört ett rykte om min bakgrund.
– Så du kommer från Sverige? Vad kul. Jag jobbade ett tag med Ericsson i Göteborg. Och sedan köpte mitt företag Bofors.
– Jaha, vad trevligt. Ja, Göteborg är ju en fin stad, svarar jag och vet inte riktigt hur jag ska fortsätta samtalet. Köpte hans företag Bofors eller jobbade han för ett företag som köpte vapenföretaget? Jag förstår ingenting men tänker att det såklart är mer rafflande om jag helt plötsligt hamnat i ett vapenkramarnas elitsällskap.
Å andra sidan spelar inte det så stor roll eftersom guiden C nu föser in de vänliga turisterna i bilen. Efter det är det jag som ska köra dem till flygplatsen, som inhoppande chaufför.

Jag gör ett gästspel i safarihotellens värld innan jag återvänder till de trygga volontärerna.
– Vet du vad jag har lärt mig, säger mannen bredvid mig i bilen och fortsätter innan jag hinner fråga vad det är.
– Det är att man kan blinka med lyktorna för att tacka andra bilister när de släpper förbi en, säger han.
Jag har just passerat en förbisläppande bil utan att blinka och mannens inre chef kliver fram på semestern. Avslappnat men auktoritärt förklarar han att det också kan vara en bra idé om jag släpper förbi bilisterna bakom mig eftersom det annars kan bli farligt.
Och jag gör som han säger eftersom han så självklart bestämmer. Jag blir inte ens irriterad av hans övertramp som baksäteschaufför.

Och jag förstår där och då att det krävs en man (för det är fortfarande de med penis som kan göra karriärer som liknar hans) med denna chefsposition, med denna självklara makt, för att kunna umgås med alla han möter som vore de hans jämlikar. Som vore han en i gänget. Och samtidigt behandla dem som undersåtar. Det är en konstform som kräver år av träning i överklassen.

Vi anländer till flygplatsen och vi säger farväl. Jag har fått veta att männen i bilen har känt varandra i 40 år, efter att ha gått militärutbildning tillsammans.
– Våra fruar har ju tillkommit i efterhand men vi står alla varandra nära, förklarar mannen bredvid mig. Han bor numera i Seattle och har jobbat med försäljning.
När vi säger farväl skakar han min hand som det anstår en gammal militär. Han säger att det varit trevligt att talas vid. En annan man, som jag inte pratat med, kommer fram. Han tittar mig i ögonen och ger mig diskret (dricks är tydligen en transaktion som inte får synas) en hundralapp. Han nickar som för att säga att jag gjort ett bra jobb.
Jag tackar för mig och känner mig med ens hungrig. I mitt nya liv som vildmarksguide kör jag till närmaste bensinmack. En kort paus i bilen innan jag måste köpa en rulle plast och hämta nya volontärer med nästa flyg.
IMG_4232

TwitterShare

Hemlängtan

IMG_1428_2Så vad gör en när längtan efter svampskogar i dimma växer? När tystnaden under frostnupna tallar, sushi på stan, en stilla kram från en vän, och kråkors kraxande under besöket på utedasset, känns som hägringar.
En strategi kanske kan vara en rak höger. Att gå till motattack. Alltså att se in i de tropiska färgerna som bara finns på bild i den skandinaviska taigan.
Och det är därför som jag nu tittar upp mot trädtoppar och telefonstolpar. Det är där de gnistrande fåglarna kan dyka upp. Små, iögonfallande och samtidigt undflyende. En stund här, en stund där. De tar aldrig plats, likt lejonen eller elefanterna. De utstrålar glädje.

IMG_5984Dvärgbiätare

IMG_5911Lilabröstad blåkråka

IMG_0229Sydlig karminbiätare

TwitterShare

De vill också ha choklad

IMG_5791Det finns en orsak till varför tälten ska hållas stängda. Varför dörrar och fönster inte får lämnas öppna obevakade.
Här på savannen svämmar allt liv över. Det knackar i princip bokstavligen på, och ofta är det som små aphänder som knackar. Klåfingiga aphänder som älskar samma mat som vi gör. Sockrad och fet mat. Skorpor och matrester. Allt går ned när de gröna markattorna är hungriga.

IMG_5457

TwitterShare

Ljust och fräscht – del två

IMG_5855Mänskliga spår i naturreservat handlar inte sällan om kriminalitet (det har jag såklart inte någon aning om egentligen men nöjer mig med magkänslan). Snaror, fallgropar. Tjuvjägarnas framfart är alltid påtaglig här. Men så finns det mer, så att säga, filmisk kriminalitet.

IMG_5859

Jubalapa. Det privata huset som byggdes av en man för inte så länge sedan (ungefär tio år sedan). Kanske för att han ville titta på djur, eller kanske för att han kunde (ja, han ägde lite mark i reservatet också).

IMG_5862Poolmys

Men denna man var inte bara en eventuell djurälskare. Han hade även en svag finansiell moral. Kort sagt: Han var en brottsling med tvivelaktiga finanser. En luttrad kriminell lurendrejare.
Japp, jag börjar fantisera om hans maffia-kontakter och mystiska träffar på den magnifika verandan med utsikt över den uttorkade flodfåran i Makalali. Med luftig skjorta och extremt svarta solglasögon. Med ett bländande leende och svettigt handtag, välkomnandes gäster i skymningen.
Alla dessa män med tvivelaktiga avsikter, kikandes på lejonen långt där nere i bushen.

IMG_5861Problemet för denna man (mer klarheter kring denna mystiska person har jag inte lyckats få) var att lagens långa arm nådde hela vägen in i den Sydafrikanska bushen. Med andra ord: Polisen jagade och kom honom på spåren.
Så vad gör då en påkommen man med raffinerad vildmarkssmak och tvivelaktig moral?
Han flyr till Sydamerika såklart. Till Pampas, till Amasonas, till Anderna. Till gränderna runt Copacabana. Vad vet jag? Men i Sydamerika är han, säger i alla fall kollegerna jag frågat.
Inte helt olikt karaktärerna i filmen Pojkarna från Brasilien, lägger jag till, tyst, eftersom jag så klart inte kan säga att han säkert var nazist också. Det skulle ju inte se bra ut.

Vad blev då kvar? Vad är det handfasta i den här historien som kanske är sann? Ja, det jag kan ta på är de tomma huskropparna han lämnade. Med ekon från forna groggklinkar.
Och ödlorna. De kilar nu runt i takhalmen som ramlat till marken.

IMG_5873

IMG_5870

 

TwitterShare

Ljust och fräscht – del ett

IMG_5799Varje naturreservat är fyllt av mänsklig historia. Det finns ingen vildmark om vildmark betyder orörd natur. Naturreservat är resultaten av mänsklig vilja att skapa natur, som går att besöka på människans villkor.
Och ibland går det åt helvete.
IMG_5801

IMG_5805Som förra året, när ägarna till och de boende på flådiga Makalali Game Lodge, smakade på effekterna av sin lyxhybris.
Det handlade om den i och för sig rimliga och eventuellt anspråkslösa önskan om att få bo nära vatten. Sjönära, flodnära. Precis som alla nybyggen i Sverige låg Camp 4, en del av Makalali Game Lodge, i princip i en flodfåra. Perfekt för att titta på flodhästar, krokodiler och törstiga elefanter.

IMG_5807IMG_5810Perfekt också för en översvämning. Efter de intensiva regnen 2014 sveptes stora delar av Camp 4 bort, ut över Makalali. Siyafundas volontärer, som fick i uppgift att städa upp stränderna efteråt, fyllde sopsäckar med klockor, sängkläder, spritflaskor och kondomer. Bland annat.

IMG_5842IMG_5852Idag betar nyalorna bland de övergivna husen. Babianerna kliver på de bastanta köksborden och lejonen tassar mellan de sönderfallande väggarna. De statyer som klarade flodvågen står kvar men försvinner sakta i grönskan.

TwitterShare

Örnblick

IMG_5925Det är den tiden på året. Tiden då de som flytt vintern återvänder till Sydafrika. Sittandes på de gamla grenarna, bredvid de välbekanta bona. Ystra i vårvindarna, som motsvarar gassande svenska högsommardagar. Hormonella, förväntansfulla. Det är nu nystarten startar.
Ungefär så tänker jag mig tillvaron för denna wahlbergs örn.

TwitterShare

Ibland

IMG_5878Ibland dyker de upp. Leoparderna som är så skygga.
Men att ungarna tittar fram bakom en grästuva, bredvid vägen, det händer liksom inte. Men idag hände det.

IMG_5879

TwitterShare