månadsarkiv: september 2015

Gråtande katter

IMG_9348Geparder har vad som liknar svarta tårränder i ansiktet. Det är så en kan skilja dem dem från leoparderna som saknar tårar.
Kanske att arten gråter för sin framtid. Populationen minskar över hela världen. Den genetiska variationen är minimal. Lejonen och hyenorna tuggar i sig deras ungar i naturreservaten som inte är tillräckligt stora för de så snabba katterna.
De springer men tiden rinner ifrån dem.
Fast i Makalali är nya ungar på gång. En av honorna är gravid. Och så har vi ju den här tonåringen vars tufsiga ungpäls sägs imitera honungsgrävlingens ragg (vilket är en strålande idé för den som ger sig på en honungsgrävling får oftast stryk).

TwitterShare

Rådjur, mördarsniglar…

Överallt, samma visa. En cementerad lag, oföränderlig i en ständigt föränderlig natur. Det går helt enkelt inte att undvika detta faktum: Djur vill äta upp allt de kan hitta i en trädgård.

IMG_5427

Innanför stängslet: citronodlingen. Utanför stängslet: De hungriga.

Hemma på Haga är detta fruktansvärt irriterande. Djur som äter min sallad kränker min integritet. För det är ju så det är: Den som odlar har förtur till maten, punkt.

IMG_5439

Och så sitter jag nu i en bil i Sydafrika och tittar på elefanterna, som i sin tur tittar på citronerna. På alla frukter som turisterna ska äta till sina middagar, om de orkar efter att de klämt i sig den där blodiga viltsteken.
Och det är ju klart, turisternas hunger efter äventyr, och vilja att betala för det, göder också naturreservatens alla varelser. Men samtidigt. Vid de där stängslen, där allt är grönt på ena sidan och allt är gult av torka på den andra, krymper gränsen mellan mitt och ditt. Mellan människa och djur, eller mellan oss alla och våra medfödda rättigheter.
Och, som sagt, eftersom det är en cementerad lag att djur vill äta det de kan hitta i en trädgård, går det ju inte att kämpa emot i längden. Jag vill inte kämpa emot.
Jag tuggar i mig detta istället: Morötterna är inte våra utan allas att dela. Det har alltid varit så och kommer alltid att vara.

TwitterShare

Hej igen ödlan

IMG_5321Med vårvärmen (likvärdigt en svensk högsommardag) dyker inte bara spottkobrorna, utan alla kräldjur upp igen. En del trevligare än andra.

TwitterShare

Mjau

IMG_5569En timme om dan.
Nej, jag syftar inte på något motionsråd från en av samtidens alla självutnämnda träningsgurus. Jag pratar om behovet av att vara med vilda lejon en timme om dagen.
För så kan det vara här i bushen. Från den ena dagen till den andra kan en bli spårare och chaufför åt en australiensisk lejonforskare.

IMG_4095

Jag, Dom och volontärerna. Tillsammans på färd mot lejonen, bushen och punkteringarna.

Dom, som hon heter, vill studera hur en specifik lejonflock i reservatet beter sig när den inte känner sig störd av människor.
Vilket kräver en bil. Lejon hatar människor och försvinner, alternativt går till attack, om människor kommer för nära. Detta gäller inte minst om de har ungar, som den här flocken har.  Sitter vi i bilar är det dock inga problem. Då är det som om vi inte existerar.
Problemet är dock att lejon inte alltid befinner sig på Makalalis grusvägar utan i den omgivande bushen.

IMG_5574

Så, utmaningarna är flera: Att hitta katterna (check, ungefär varannan körning). Att undvika att bli uppäten (check, hittills). Att köra utanför vägarna utan att få punktering (omöjligt) eller att fastna i en grop eller på en stubbe (en tidsfråga innan det händer).

Så vad gör då lejonen när vi tittar på dem?

IMG_4043

Tja, lejonen är inte överraskningarnas djur direkt. De sover (lejon kan sova 20 timmar om dygnet). Det mest upphetsande en av hanarna lyckats prestera var uppstötningen av en pälsboll.

TwitterShare

Ormtjusare

En sådan där stund när en går och tänker på ingenting, eller på nästan allt. Bara inte på spottkobror. Det är då som de oftast dyker upp. Eller försvinner. Du ser en svanstipp ringla ned i ett hål, eller bakom en grästuva (som de gjort några gånger här i Sydafrika under mina joggingrundor).

Eller in under Siyafundas tvättmaskin, så klart. Varmt och mörkt är det där, med ett sövande bullrigt ljud (ormar hör visserligen inte men de känner av vibrationerna). Helt ok, kanske, om det inte vore för det där att de faktiskt är dödliga. Vilket vi också är men ändå, kobror går dåligt ihop med människor. Punkt.

Vilket inte betyder att man ska klubba ihjäl dem (eller hälla kokande vatten på dem, vilket händer enligt guiden på den lokala reptilparken). Istället gäller samma etikettsregler som hemma på Haga när huggormarna flyttar in i ladan: Man flyttar på dem.

Först gäller det bara att fånga kobran och lägga den i en hink.

Och sedan kan ormen forslas iväg. Men eftersom Andrew har en välutvecklad pedagogisk ådra (och en avslappnad attityd med sandaler) vill han visa för volontärerna hur en orm beter sig nära människor. Så han pratar och skämtar och visar. Och volontärerna nickar och ler ansträngt. Sedan går alla och äter middag, förutom jag och Emma som kör iväg med ormen till en dunge någon kilometer bort. Jag är då den som sitter med hinken i mitt knä.

Och jag hade gärna visat mer men mobilen dog.

– Tur att det bara var mobilen som dog, skämtar jag med en av volontärerna men det skämtet når inte fram.

TwitterShare

Bushsmycken

IMG_5229Nyalor. Betar de inte gräs utanför dörren på Siyafunda klipper de med öronen och är dekorativa, som guidekollegan Andrew säger.

Så pass dekorativa är antiloperna att de är dyra på den sydafrikanska djurmarknaden, där naturreservatens ägare säljer och köper djur sinsemellan. Nyalorna lockar, inte med sin vildhet, utan med sin milda inställning till livet och de vackra ränderna.

– Ofta säljs de till golfklubbar där de får gå runt och förgylla tillvaron för utövarna, eller till trädgårdsliknande parker i civilisationen. Det räcker med några buskar och så några nyalor, sedan är idyllen komplett, säger Andrew.

TwitterShare

2083

Den magiska siffran. Eller den helt obegripligt överjävliga siffran för hur många spadtag som behövdes för att fylla ett flak med packad och näringsfattig jord.

Den är Caroline, volontären och processingenjören från Frankrike, som räknar ut detta under sina spadtag genom att titta på flakets volym, och en massa andra variabler.

IMG_4048Själv förstår jag ingenting. Jag bara gräver, spadtag efter spadtag. . Fler än 2083 spadtag blir det. Det är jag övertygad om, vad Caroline än säger.

Och all denna möda ska leda fram till en ny grönsaksodling. En odling för kommande volontärsgenerationer.

– Det gör vi att att träna på vår osjälviskhet, som jag högtidligt och eventuellt med smått darrande stämma säger till en av volontärerna. Hon surar eftersom hon inte kommer att få ta del av maten.

Om inte babianerna tar allt förstås. Eller elefanterna. Eller den stekande solen. Kommer någonting, någonsin komma upp? Det är det kommande volontärsgenerationer får rapportera om.

IMG_4053IMG_4058

TwitterShare

Cirkeln sluts

Walhbergs eagleVintern tar slut. Sommaren regnas in. Skalbaggarna vaknar. Pollenallergin förbereder sin ondska. Hormonerna spritter i buskarna, och örnarna kommer åter. Från tropiska Afrika har Wahlbergs örn, som arten heter, åter landat i Sydafrika.

Jag såg när de flydde vinterns torka och nu sluts cirkeln. Mitt år i Sydafrika är nästan, nästan på upphällningen.

TwitterShare

Bortom tv-skärmen

Det finns olika sätt att få reda på att man befinner sig bland likasinnade. Det går bra att åka till Sydafrika, till exempel.

För mig har två gemensamma nämnare har uppenbarat sig på den sydliga busksavannen.

IMG_4059Människorna som söker sig hit älskar Jurassic Park-filmerna (och böckerna), och David Attenborough. Som jag alltså.

David (jag känner mig så pass nära honom att det räcker med förnamnet) är hypnotiserande. Så pass trollbindande är han, att det som visas på tv-skärmen är bättre än originalet utanför dörren. Som bananer versus skumbananer, ungefär.

Och det är därför som jag får locka och pocka när naturen (utan David som ciceron) knackar på. Eller nästan knackar. Ett gäng elefanter kommer till vattencisternen bredvid garaget. För att dricka, mingla och flörta. Och då får faktiskt till och med David ursäkta. Åtminstone i en halvtimme. Efter det går alla in igen och fortsätter sitt tv-knarkande.

TwitterShare