Proven är över. Våra praktikplatser väntar på oss. Det är tiden mellan det som räknas, utbildningsmässigt och på ett CV.

Så, vad göra?

Tja, åka till bergen, till exempel. Drakbergen. Denna gång till berget Mariepskop. 2000 meter över havet och berömt för sin flora. Med vidunderlig utsikt över busksavannen, de inhägnade naturreservaten och citrusodlingarna.

Och när jag står fem meter från kanten och konstaterar att nu är jag allt bra modig och äventyrlig, strosar klasskamraterna ända fram till avgrunden för att dingla lite med benen.

Men det finns alltid de som är ännu bättre på att omfamna branterna. På en klippa i närheten står en klippspringare och jag tänker att när jag föds igen (vilket jag i grund och botten inte tror att jag gör) så vill jag födas som en klippspringare och hoppa lätt mellan stenblocken, för snabb för alla som vill äta mig. Och skulle jag falla är mina hårstrån ihåliga och fyllda med luft för att dämpa fallet.

Sedan har vi Cobus, barfotaläraren som älskar stenar. Han berättar om bergens geologiska historia.

Några lyssnar, andra är upptagna med annat. Kepslekar , till exempel.

Carole och Jacques.

Och på vägen ned, mot övernattningsplatsen, hamnar vi i den ångande, täta skogen på bergssluttningarna. Fortfarande intakt just här men omgiven av eucalyptusodlingar.

Och Cobus, som inte bara älskar stenar, utan också växter, inte minst sådana som man kan äta eller göra roliga saker med, stannar var femtionde meter för att prata om och plocka blad och knoppar. Och jag sitter i baksätet och tänker att kanske är det här lite som att vara med i serien Breaking bad. Fast med en lärare som pysslar mer med biologi än kemi, och som är mer hippie än kriminell drogförsäljare.

Framme vid övernattningsplatsen hoppar de som vill i floden. Vi andra tittar på och drömmer om vattentemperaturer som överstiger 20 grader Celcius.

När mörkret faller, och pratet i skuggorna blir grötigare och bredare av all öl, tittar jag upp mot stjärnorna och breder ut min sovsäck. Daggen lägger sig som ett lock över allt men det bryr jag mig inte om. Under alla lager av sängkläder ligger jag tyst och somnar till ljudet av den aldrig sinande floden.

Och vaknar till ljudet av morgonpigga trädgårdsbulbyler. Jag vill inte kliva ur sovsäcken men måste. Det är dags att lämna bergen, för denna gång.