Det är vänstertrafik i Sydafrika. Också i djurvärlden.

Morgon i Makalali. Kate sitter i spårarsätet och ska leta efter intressanta spår eller djur. Vi ser inget, men hör. Som det brukar vara i de afrikanska snåren.

Och som det också brukar vara, plötsligt dyker djuren upp och innan kameran är på plats så är de borta igen. Som den här hyenan.

Men Sydafrika är också vildmarken där djuren kliver fram igen. Vildmarken svämmar över i sin generositet. Så när hyenan försvunnit dyker strax en elefant upp. Och vi har inte ens hunnit äta frukost.

Så vad kan då alla dessa fåglar, som jag nu förväntas kunna namnen på?

Sydlig tofstrapp

Tja, de är rätt bra på att gömma sig. När de har lust. Eller en del är rätt bra på att gömma sig medan andra, som den sydliga gulnäbbstokon, inte kan det. Alltså inte ens om den skulle försöka. Den har det liksom inte i sig. Istället är den bra på att vara nyfiken. Lite som en skata fast med en stor, gul näbb.

Sydlig gulnäbbstoko

Tokofåglarna har förresten egenheten att mura in sig själva under häckningsperioden. Eller, honan muras in i ett hål av hanen. Bara hennes näbb kan sticka ut. Där sitter hon sedan och ruvar medan hanen hämtar mat. Skulle han dö, eller bara tröttna på eländet, så dör hon också. Så står det i böckerna i alla fall.

Andra fåglar är helt enkelt för färgglada.

Sydlig karminbiätare

Eller för stora, som koritrappen, världens största flygande fågel och nästan dubbelt så tung som en knölsvan.

Koritrapp

En sak måste man ge fåglarna. De kan vara oerhört modiga.

Vattentjockfot och nilkrokodil

Och aptiten är det inte fel på. Ta gamarna, som kan fylla sin mage med över ett kilo kött inom ett par minuter (tänk att kunna göra detta fast med choklad). Efter det har de lite svårt att flyga på ett tag.

Vitryggig gam

Fåglar alltså. Men det var då. För härnäst står något ännu snårigare på schemat. Alltså på riktigt snårigt. Vi har prov på träd, gräs och blommor.

Dutchman’s pipe

Brun ormörn

Under några buskar i Limpopo, Sydafrika, sitter jag och lyssnar på fåglar. Vare sig jag vill eller inte.

I bushen är det aldrig, alltså på riktigt aldrig tyst.

Men, efter två veckors intensiva fågelstudier som kulminerade i ett prov, sjunger nu fåglarna i alla fall med en identitet.

Kakafonin har fått en ordning.

 Rödnäbbad oxhackare, afrikansk jaçana, och flodhästar. 

Vad som står klart är att jag aldrig kommer att greppa denna värld. Man kan också uttrycka det på följande sätt: Sydafrika har registrerat över 850 fågelarter.

Måsar

I nuläget bör vi som guider kunna ungefär 100 av dessa arter, till utseendet eller i alla fall hur de låter.

Natalfrankolin

Det kan jag inte. Eller glimtvis kan jag det. Kunskapen kommer och går än så länge. Men som sagt, savannen vidgar sig alltmer. Fåglarna blir alltmer igenkännbara.

Det finns dock en komplikation.

Goliathäger, babian och vattentjockfot.

Jag hamrar in alla namn på engelska och famlar nu likt Dolph Lundgren efter the Swedish bird names.

Jag har en sambo i mitt lilla Muminhus. Han heter Stephan och när han inte sover så går han, fram och tillbaka. Han går och går och jag tänker ibland på honom som en björn, instängd på ett dåligt zoo. Men så ibland stannar han upp. Jag vet inte vad han tänker på då, men jag lyckades i alla fall ta ett kort på honom en av dessa gånger, innan vandringen fortsatte in i skymningen.

Och när en vandrare försvinner dyker nästa upp. Det hör till sakens natur. En svartryggad schakal, letandes efter smulor som vi människor lämnat. Inte heller i vildmarken är naturen helt vild. Den samspelar hela tiden med oss människor, vare sig vi går eller sitter i en bil, bakom en kameralins.

Äntligen fick jag se sälarna. De sydafrikanska pälssälarna som på savannen känns exotiska att tänka på, men som här i Kapstaden är lika närvarande som gräsänderna vid Norr Mälarstrand.

Vi stannar för att ta bilder på några sydliga hornkorpar. Stora som tjädrar, sällsynta som få.

Och det blev ju inte så bra. Ofokuserat, lite för mycket gräs. Och en, en antilop!

En steenbok som råkade befinna sig just där, just då. En liten rackare som oftast håller sig väl dold i snåren. Den är så liten att i princip alla på savannen vill äta den. Fast inte hornkorparna, och det är kanske just därför som antilopen för ett ögonblick, nästan glömt sin vaksamhet.

Men så finns det ju alltid de där djuren som inte förstått hur de ska bete sig. Eller, de tycks inte ha läst i djurböckerna om sig själva. Vi åker vidare och där, mitt i solskenet, står en steenbok och äter som om inga bekymmer i världen fanns.

Foto: Joakim Rindå

Alltså det här som är sött. När blir det något annat?

Lejonungar är söta. De är skapade för att vuxna lejon (och människor uppenbarligen) ska vilja ta hand om dem. Och så plötsligt blir de hungriga och då dödar deras mammor en (jättesöt) giraffkalv.

Det är ungefär här som jag och mina klasskamrater anländer med bilen på den lilla grusvägen. Förvånansvärt tyst är det. Inget morrande. Bara tänder som skär i kött. Kotor som knäcks. Och ibland, ett litet giraffhuvud på en lång hals som svingas genom luften. Dess ögonfransar, som är de längsta i djurriket (för att klara av akaciaträdens taggar), fladdrar i vinden. Ansiktet ser ut som Bambis.

Ett av de vuxna lejonen reser sig upp och kissar på maten.

– How is that for table manners, skrockar läraren i bilen.

Alltså. Det finns vetenskapliga avhandlingar om söthet i naturen. Studier om ansiktsformer och ögons och örons placeringar i förhållande till varandra.

Och allt detta skiter lejonen i. Bokstavligen. De skiter och kissar i maten som innan den dog var jättesöt (till ingen nytta) och lejonungarna, som nu växer vidare, fladdrar med sina långa ögonfransar (inte lika långa som hos den nästan övernaturligt söta giraffungens) medan de planerar nästa sattyg för sitt höga nöjes skull.

Tänker på det här med cute overload. Förhöjd söthet. Det som svämmar över, som spunnet socker på ett speedat tivoli.

Japp, jag tänker på dvärgmangusterna. Igen. Jag tänker ofta på dvärgmanguster. Som det här hur en ny ledare utses efter att ett av ledardjuren dött. Utmanarna slåss inte. De morrar inte ens. Istället utmanar de varandra på en…

Putsningstävling! Alltså, vem orkar göra sin motståndare ren under längst tid? Vem har styrkan att visa mest, ska vi kalla det för utdragen empati?

Kvällsturen och lejonen.