månadsarkiv: december 2014

Snö

Innan värmen, varför inte lite kyla? I tallarnas pelarsal.

Oavsett Sydafrika eller Östergötland finns det spår. Skogarna lever. Det gäller bara att hitta och tyda. Än så länge, i pudersnön, hittar jag spåren, men förstår i princip ingenting.

– Det där är en hare, säger J. Och jag säger att det är det nog.

Harar är en sak. Men allt det andra?

– Det är nog rådjur, säger jag.

Vi går vidare. Och jag ser något på hygget. Något med skovelhorn.

Ett gäng dovhjortar. En försmak av den sydafrikanska bushen.

TwitterShare

I lässoffan

Julmys, brukar det heta. Med varm choklad i kopp och choklad i fast form. Det är choklad överallt under julmyset. Bredvid, över och framför saccosäcken medan jag tittar på Vita huset, eller läser något av Tove Jansson.

Men i år finns ett tillägg:

En av de kommande kursböckerna. Redan införskaffad under förra resan till Sydafrika. Om detta ska jag nu lära mig under mitt år i vildmarken. På skolan Bushwise.

Massor av ny, handfast kunskap att hamra in. Kunskap att luta sig mot i bushen.

Som varför lejonhanar bär en man, hur man skiljer på spåren efter en gnu och ett vårtsvin, och hur elefanternas tänder fungerar.

Och då en naturguide av idag förväntas kunna eller ge vad turister vill ha i en vildmark, ingår vinprovning i undervisningen.  Liksom vad man ser på det södra halvklotets stjärnhimmel.

Jag föreställer mig denna, idag helt osannolika scen: Att jag pekar ut nattens stjärnbilder medan jag byter däcken på vildmarksjeepen. Och samtidigt förklarar vilka mörkerälskande varelser det är vi hör i snåren.

Om detta inträffar. Om denna osannolika scen verkligen inträffar, kommer jag att känna mig lika cool som David Attenborough. Nästan i alla fall. Okej, som hans vänstra lilltå.

TwitterShare

Köttäppelträdet

Vad kan fåglar tänkas vilja ha vid ett fågelbord? Solrosfrön, hasselnötter och hampafrön till exempel. Och skinka.

Haga håller stolt på traditionen att i övrigt inte ha några traditioner. Förutom denna: Att under julledigheten förse mesarna och skatorna med det där lilla extra.

TwitterShare

Hello again South Africa

Ögonblicksbild ett:

Något är på gång.

Det märks i lägenheten som jag snart ska lämna. Först för julmys på Haga. Efter det väntar den stora resan.

– Husse, ska du bli nya David Attenborough, och vart ska du, frågar djuren här hemma.
– Nja, I wish. Jag ska till Sydafrika. Till de marker ni skulle ströva på om ni inte hängde här och tittade på mig och J när vi äter glass, svarar jag och fortsätter:
– Jag åker i januari och blir borta i ett år. Jag ska bli naturguide, är tanken. Jag ska bara lyckas bemästra sådant som vänstertrafiken och de närgångna skorpionerna. Och lite annat som man kan stöta på ute i bushen.
– Okej, kom hem helskinnad. Vi kommer vänta på dig här. Och hälsa våra kusiner, svarar de stumt med sina stora djurögon.

Ögonblicksbild två:

På Haga. Utanför fönstret hoppar blåmesarna i den snötunga eken. Eken som sakta håller på att dö, antagligen efter att ha körts på av en traktor innan vi flyttade in. Men eftersom det kan ta ett helt människoliv eller tre för en ek att dö kommer nog ingenting ha hänt med den nästa gång jag sitter här.

Och nästa gång jag sitter här är 2016.

Innan dess kommer jag ha bott i flera månader på denna plats:

Det känns, för att tala klarspråk, helt sjukt spännande. Och läskigt. Med denna resa så fullkomligt pulvriserar jag min medelålders bekvämlighetszon. Och varför gör jag det, egentligen?

Kanske vill jag helt enkelt leka elefant igen:

TwitterShare

Mums

Klapparna är öppnade. Laxen är uppäten. Kaminerna sprakar i julgranskulorna och Hagas mänskliga ägare tassar i pudersnön.

Men någon choklad har vi inte.

Mössens chokladhål. Men vänta, vad gör en giraff på denna bild? ”Något stort är på gång och den nyfikne får svar i sinom tid” säger giraffen och tar in mössens doftspår.

Vi hade två chokladaskar. Men ett hus står där det står. Det sover inte utan lever med sina invånare. När vi tassat klart i snön går vi och lägger oss och då kommer samborna fram. Mössen som vet att uppskatta en söt julgåva.

Dagarna efteråt hittade vi knaprade chokladbitar bakom vedträna, under stereon och vid soffan.

Och det roligaste av allt: mössen lämnade pralinen med körsbärslikör orörd.

TwitterShare