Att ha solrosor innebär att ha berusade humlor. Humlor som landar på blommorna och sedan struntar i avkommor och familjebestyr.

Indränkta i pollen sitter de still, fastnade i timslånga rus.

Att slunga honung tar plats. Och det är kladdigt.

I alla instruktioner står det att man ska ha ett riktigt slungrum. Ett isolerat och gärna väl tilltaget sådant. Det har inte vi.

J och slungan.

Vi står i ett av våra kök. Vilket inte känns så optimalt, alls faktiskt. Men, om man låter tiden gå så dyker också slungrum upp. Faktiskt.

I vårt fall i form av en gammal vagn som en närboende skogsbonde haft vid ett grusvägsarbete.

Tung som fan samt överjävligt smutsig. Och dessutom med ett tillhörande fågelbo (övergivet men väldigt välgjort).

Vi har inte hunnit städa vagnen än. Men vi ska, och till nästa säsong är det här vi kommer att befinna oss någon gång i slutet av augusti.

Pam och Lafayette dog i våras (och året innan dess Sookie och Tara). Alltså inte karaktärerna i True blood (thank god, det hade varit förskräckligt), utan våra bisamhällen. De bajsade ihjäl sig, som vår biguru P sade (han sade inte riktigt så men andemeningen kan mycket väl ha varit denna).

Vi sörjde, eldade upp resterna, och skaffade två nya samhällen. Och vi döpte dem till: Arlene och Jason! Såklart.

Jag och Arlene.

Vi är glada att få ha bin, tänkte vi när de anlände i juni. Små, små samhällen var de då. Vi räknade inte med någon honung alls, faktiskt.

Men bina hade stora ambitioner. Och den gynnsamma sommaren tillät insekterna att förverkliga dessa.

Så. Efter att ha fått sätta på nya lådor på vardera samhälle typ varannan vecka, var det dags att skörda.

Och det gjorde vi.

Ramarna buktade ut av all honung. Arlene och Jason har blivit sommarens söta guldgruvor på Haga. Den totala skörden hittills hamnar på cirka 55 kilo. Och då är vi inte klara än.

Regnbågshonung.

Människor väljer djur. Husdjur att gosa med eller äta. Och så kan det vara tvärtom. Som på Haga. Varför hänga hemma hos bonden hela tiden, när grannens frestande gräsmatta är så spännande?

Så, sommarens roligaste djurhändelse är utan tvekan hönornas intåg på Haga. Oftast en, ibland två. De tar sig en lov. Äter resterna från fågelmaten under äppelträdet, tittar på den som sitter på dass, och går hem igen. Vad hem nu är för en höna som verkar vilja flytta.

Vädret alltså. Det är alltid väder. Det pågår, så att säga. Regn, sol, snö, hagel, stiltje. Formeringar på himlen och väta i rabatterna.

Och vad som än händer tycks den enda konstanten vara denna: ohyran gynnas av den. Speciellt sommaren 2014. Blad som försvinner. Eller bladverk som försvinner. Löss och larver. Hungriga munnar överallt.

– Det är lussommar. Det har jag läst i tidningen, säger M.

Är det en tröst att allas grönsaker och bär försvinner, tänker jag?

Och naturen är ändå fin, fortsätter jag att tänka, som ett mantra. För larverna är jag ohyra, som hela tiden plockar bort dem från klorofyllkalaset.

Kaläten krusbärsbuske.