Det finns stunder då man kan förvänta sig ett djurmöte. Och så finns det stunder som bara ska passera. Mellanpassager. Som när man går ut för att kissa på morgonen. Mitt på gräsmattan med halvslutna ögon, med tankarna på frukostflingorna.
Och det är då som en huggorm kan bestämma sig för att bete sig som en huggorm inte brukar bete sig. Alltså att i fullt dagsljus lämna det skyddande buskaget och ringla rakt mot den där stora klampande varelsen.
Resultatet: ett litet näpet skrik från min sida när jag är på väg att trampa på kräldjuret. Och en mycket rädd orm som sent omsider inser att det alltid, alltid är bättre att leva i skymundan.
