månadsarkiv: maj 2014

Hej då, kopparödlan

Livet går inte att stoppa den här tiden på året. Klorofyllet svämmar över, hormonerna bubblar, parningsljuden ekar över dalen.

Och då måste jag klippa gräset. Eller, det finns aldrig några måsten, som en gammal vän sade. Vi kan alltid, alltid välja. Alltså väljer jag att klippa gräset den här tiden på året. Och resten av sommaren.

Det är som att dammsuga, fast utomhus. Med samma känsla av ordning efteråt. En liten bit av kontroll över livet. Men kontrollen släcker också liv. Oftast i form av kopparödlor. Och det är så sorgligt. De något vårsega reptilerna som inte hinner undan trots att jag försöker vara försiktig och långsam.

En tröst är att de alltid finns en drös med överlevare. Överlevare som frodas i våra lövhögar och under våra odlingslådor. Kopparödlorna älskar (jodå) Haga.

TwitterShare

Utflykt i nördland

Att våga vara nördig. Kanske kan det leda till någonting?

Foto: Joakim Rindå.

Jag tänker såhär: det leder oftast till umgänge med andra nördar. Nördar med samma intressen. Ta bara det här att jag och J en solig  söndag åker till Angarnsjöängens naturreservat. En liten vassbevuxen sjö i Vallentuna kommun.

Vid vattenkanten kör en bonde förbi med sin traktor. Några hästar betar limegrönt vårgräs. Och en skog med tubkikare breder ut sig.

En utpost av tubkikarskogen.

Japp. Här är det nördtätt. Ornitologer. Folk med gröna kläder, starka nackmuskler och fokuserade blickar tittar upp i skyn, eller in i vassen.

J hade ingen aning om vad som väntade på andra sidan kullen.

– En skedand, skriker någon och tubkikarna vrids åt ett håll.

Några andra förklarar för de som vill höra: ”Det var faktiskt fler skrattmåsar här förr.” ”Grågässen är ju väldigt sena i år.”

Att vara nörd innebär ofta att man vet saker, oavsett om man verkligen vet det eller inte. Manliga nördar vet också alltid mest.

En person bredvid mig förklarar sin kärlek till gulärlorna han just sett för första gången.

– Jag vill gärna ha en i en bur, säger han på skämt men menar allvar.

Han som säger det är inte riktigt nördig. Inte än. En ornitolog älskar vilda fåglar mest. Helst ovanliga sådana. Kajorna som flyger runt omkring oss hamnar i skuggan när fiskgjusen flyger förbi.

Lunchen, en ostmacka, intas i en björkdunge. Mellan tuggorna kretsar samtalet kring buskskvättor. Såklart.

Vi äter och vi tittar på skrattmåsarna. Och på grågässen vars huvuden och halsar liknar periskop när de tittar upp över det höga gräset. Vi reser oss och vandrar tillbaka över den spångbelagda våtängen. Det är vackert och det är gott att våga vara nörd.

Gulärla. Foto Joakim Rindå.

TwitterShare

Fågelgrönska

– Kan vi inte låta fåglarna plantera sin egen rabatt, sade M en dag när vi gick förbi det gamla äppelträdet med upphängd fågelmat.

Ja, varför inte? Ett slags kretslopp där vi låter fåglarna äta sin fågelmat, och samtidigt plantera en rabatt. En rabatt av solrosor som växer upp och genererar nya frön.

Briljant, if I may say so myself.

Så, vi placerade en odlingslåda under fågelmatarträdet. En låda för enbart nedfallna frön. Här spirar det nu små, små skott som ska bli stora, stora blommor. Såvida de inte blir uppätna eller nedtrampade av alla fåglar som landar i lådan regelbundet: domherrar, stenknäckar, skator, pilfinkar, grönfinkar, grönsiskor, talgoxar, blåmesar och hackspettar. Alla trampar de runt på den lilla ytan. Ett frökalas utan dess like varje dag.

Själv hoppas jag att den lilla plätten kan få växa på alla bredder. Jag ser framför mig ett fält av solrosor, lika stort och svårgenomträngligt som majsfälten i Signs.

TwitterShare

Skillnaden mellan en hjort och ett får

– En miljö utan stora, vilda djur kan jag vara utan, säger jag ibland med en dramatisk min.

Jag vill inte bo i en vacker miljö där får, eller kossor är de enda djur man kan se på en åker. Det är därför jag gillar mer att bo på Haga än på Gotland, till exempel.

Så vad är det då jag desperat försöker att filma bortom J:s rygg, utan att lyckas, överhuvudtaget (kanske är det min mest misslyckade mobilfilm någonsin).

Några svarta prickar på en åker. Dovhjortar.

– Sveriges impalaantiloper, säger J och känner sig nöjd med den träffsäkra jämförelsen.

Impalamöte från resa i Sydafrika.

Och han har rätt. De är ungefär i samma storlek och lever i flock, med skillnaden att de slappar på åkern bredvid vårt hus och inte i Sydafrika.

De göder nya generationer av fästingar. De äter upp lökar och värdefulla skott. Men framförallt: de får Hagas lilla dalgång att kännas mer spännande och exotisk. Och det är det som är skillnaden mellan ett tamfår och en hjort.

Dovhjortsmöte vid Haga. Foto: Joakim Rindå.

TwitterShare

Romance och lite fågelskådning

Kackig film från kursen om Sveriges djur och växter som jag och J går på. Vid det här tillfället är vi på en fågelexkursion.

Kackig film, som sagt, men med roliga detaljer.

Som det här att några gräsänder följer med oss på promenaden. Och att kursledaren försöker ignorera dem medan han pekar på smådoppingar, rörhönor och andra blåblodiga fåglar vid Lappkärret.

Men änderna bryr sig inte. De vet vilka som är de egentliga stjärnorna på turen.

Notera också det förmodade kärleksparet på picknick i solnedgången. Som hamnar precis framför alla kikare.

TwitterShare

Kökssambo

Den är rätt gullig ändå, tänkte jag om spindeln på väggen.

Och så oblyg. Liksom likgiltig.

Först ett par dagar senare, när jag lyfte på disktrasan och möttes, eller attackerades (nej, såklart inte men här pratar vi om hur det kändes) av en gigantisk spindel, förstod jag. Det som satt på väggen bara var ett ömsat skinn. Som strax efter singlade ned på golvet.

Den gigantiska spindeln, kanske en stor husspindel, har alltså suttit på vår köksvägg, förmodligen i mörkret, och ömsat skinn. För att sedan springa iväg, snabbt. Upp till 50 centimeter på en sekund, enligt Anticimex. Det är på Haga det händer.

TwitterShare

Skitgöra

Alltså bokstavligen.

– Jamen, här kan man ju se en massa utsot. De har alltså bajsat på sig i kupan, säger vår biguru P när han kommer på besök för att se massdöden.

Alla. Alltså alla våra bin i de två kuporna har dött under vintern och vi vill veta varför. Vi känner oss som dåliga föräldrar. Vi misstänker att vi har gjort något fel men vill gärna skylla på miljögifterna. Eller det vill vi egentligen inte alls.

Det kan kännas, i brist på bättre ord, hopplöst att lösa problematiken med bin som dör av miljögifter, även om det verkar finnas en ljusning.

Bättre då om det är vi som slarvat.

Men det är svårt att säga.

– Bina kan ha bajsat på sig och dött av stress för att de fått nosema, eller ätit för mycket ljunghonung, säger P.

Åtgärden. Grovstädning av kuporna. Bort med allt bajs, de döda bina och det nytillkomna möglet. Elda upp det som är för skadat. Behandla de återstående ramarna med ättiksyra.

Med en blåslampa eldar vi på ramarna som ska sparas. Allt för att desinficera dem.

Till slut eldar vi upp det mesta, av leda och slutkördhet. Att i den heta vårsolen tampas med kletiga ramar, bibajs och moln av mögel blir för mycket.

Bättre börja på en ny kula. Vilket händer snart. Då kommer två nya samhällen till Haga. Vi förstod snabbt att ett boende utan bin skulle kännas, tomt.

TwitterShare