Ibland, eller rätt ofta faktiskt, kommer tankarna: Var detta verkligen en bra idé?

Ska jag inte bara gå och äta en kexchoklad istället?

Som det här att bygga ett insektshotell. Kanske en jättebra idé i välfriserade villamattor i städernas förorter. Men på landet? Bland snår och stenrösen. Skulle det råda brist på insektsbostäder här?

Tankar som dessa dök upp när jag kommit ungefär så här långt i påskens byggprojekt:

Det var bara att fortsätta.

Med inspiration från boken Vilda grannar, bilder från Google och egna försök till skisser.

Insektshotell alltså. En plats för till exempel vildbin och humlor. Eller tvestjärtar. Oavsett vilket krävs färger för att piffa upp. Men vilken färg?

Det blev grönt. Ett klorofyllimiterande hotell, fyllt av vasstrån, mossa, kottar, sågspån och genomborrade träklossar. På plats intill den nyanlagda komposten. En kompost som i sig antagligen kommer att locka till sig ofantligt många fler insekter än hotellet. Men, whatever, som en tillbakalutad amerikan skulle säga.

Varje vår händer det. Ett vårtecken. Kanske är det Hagas mest våriga vårtecken. Bland sipporna, mellan gullvivorna, börjar ormarna slingra sig fram. Mot de solvärmda stenarna utanför ladan. Oftast huggormar. Men i år hann snokarna först. Som mest tre stycken på samma gång. En ormgrop.

– Hos oss är de inte välkomna, säger en förbitittande granne och minns en barndom då ormarna slogs ihjäl.

– Hos oss är de fridlyst ögongodis, svarar vi.

Naturen på ett sommarställe kan inte selekteras utifrån våra flyktiga infall och smaklökar, tänker jag efteråt.

Det är förmätet, lägger jag till, innan jag dödar några myror som haft fräckheten att skapa en myrväg över diskbänken.

Vår på Haga. Nytt liv spirar överallt. Och gamla mumier tittar fram. Som denna vårtbitare. Den avslutade sitt liv i en tom kruka.

Det är rätt fint.