Alltså, det är ju riktigt roligt det här. Först kom aspfjärilen, och nu: den bruna björnspinnaren. Två av tre önskefjärilar att se (den tredje är makaonfjärilen), som bara kommer till min ytterdörr.
Björnspinnaren var halvdöd, visserligen, men vem är inte det i värmen?
Ett lågputtrande projekt är det. Alltså projektet att besöka alla våra nationalparker. Alla 29 stycken.
Sju har det blivit hittills. Eller åtta, för vi har precis besökt Norra Kvill.
– Kvill vad, sade M på vår resa som egentligen handlade om någonting helt annat.
Alltså, vi gjorde en avstickare till doldisen Norra Kvill, i norra Småland. Som en liten prick bland skogsodlingar, stenhagar och rapsfält ligger denna urskog med furor som sträcker sig mer än 30 meter upp i luften. Mossor tjocka som huvudkuddar täcker de stora klippblocken och Tuvstarr doppar sitt hår i tjärnen, tänker jag.
Ett fint ställe.
Ett besök hos grannarna A och J ledde till ett oväntat möte. Hoppas jag i alla fall.
En hasselsnok i gräset. Tror jag. I mina djurböcker står det att de är lika huggormar. Jo tack. Tell me about it.
Men efter ett kort ögonblick av arga leken med ormen drog jag till med en killgissning (att tvärsäkert uttala sig om saker man inte har koll på). Och den står jag fast vid. Ormen hade små prickar på ryggen. Det har hasselsnoken.
Vi flyttade på ormen, mest för dess egen skull. Gräsmattor som ska klippas är farliga platser.
En grej att reflektera över: hasselsnokar äter gärna huggormar.
Det är svårt att tro att det är över. Sången. Fågelsången alltså. De flesta av mina befjädrade och mutade ( med frön och talgbollar) grannar har tystnat för i år.
Nu är det bara några veckor sedan jag vaknade vid fyrasnåret och möttes av denna kör, och bortflyende dimma. Men det känns som en annan årstid.
Fast hänger läpp gör jag inte. Nu ligger syrsorna i startgroparna för sina kvällskonserter. Ah, ljuva högsommar.
De vill bo på dass. Vi försöker säga tack, men nej tack. De lyssnar inte. Så kan man sammanfatta Hagasessornas och getingarnas förhållande.