månadsarkiv: januari 2013

Spåren

Överallt finns resterna av de som lever här. Spåren. Tassar, klövar, klor. Bajs. Massor av bajs.

Det är bara att inse. En del av Makalalis invånare kommer jag aldrig att se. Faktiskt. Sibetkatten till exempel. En skygg, nattlevande släkting till mungon. En bjässe som kan väga 20 kilo, men som är besatt av små insekter som den mumsar i sig. För några månader sedan smög ett exemplar runt huset. Nu är den borta.

Men spåren av en annan sibetkatt har jag sett.

TwitterShare

Kidz

Sommar. Det är sommar i Sydafrika. Det innebär en del saker. Värmen pressar en mot marken, till exempel.

Emellanåt hopar sig molnen. Inte som i Sverige, där en hel himmel stannar på en grå nyans och sedan duggar nederbörd i en evighet.

Här rullar molnen in, och öppnar sig. Då öser regnet. Verkligen öser. Då forsar det i floderna. Eller det borde forsa i floderna. Många gamla vattendrag har dämts upp av närboende bönder.

– Marken torkar och växterna törstar. Å andra sidan behöver bönderna vattnet. Det är verkligen ett stort problem, berättar guiden Lukas.

Sydafrikansk sommar innebär också att djuren skaffar ungar. På några månader dimper en hel ny generation ned. De allra flesta äts upp. Det krasar i snåren när lejon, leoparder och hyenor hugger in.

Men poängen med att vara så många är att rovdjuren helt enkelt inte hinner, eller orkar äta upp alla. Några överlever och kan få egna ungar. Generna kan föras vidare. Och det är livets mening, påstår en del.

Vad påstår jag? Kanske att ungarna skapar trivsel i sceneriet runt en safaribil. Gott så.

TwitterShare

Voff

Vildmarken är inte vild. Eller det tama har alltid det vilda runt hörnet. Ytan är inte allt. En liten gatukorsning finner sig till rätta i bushen. Och följer med husse och matte i vildmarksbilen varje dag. Hennes ägare är vildmarksguider på Makalali.

Snack heter hon.

Hon döptes till det och sedan blev hon nästan uppäten av en leopard. Ett snack. I mörkret har hon utegångsförbud, men på dagarna leker hon varg.

TwitterShare

Snabeldag

En titt ut genom vår dörr. Några träd som brakar. En elefant kikar fram. Två elefanter. Som svenska förorters gränslösa rådjur.

De besöker vattencisternen på gården. Gärna för mig. Det är formidabla grannar. Och samtidigt, de gråa prickarna till vänster på filmen är vårtsvin. Som en bonus.

Senare samma dag, en hel flock, ledd av honan Queenie.

TwitterShare

Tinnitus

Syrsor, cikador, grodor och fåglar. Ljudmattan trycker mot trumhinnan under bushpromenaderna. Och under middagarna och inför sömnen. Överallt ljud.

Under en promenad runt en damm eskalerar ljuden. Jakten på större djur blir plötsligt medvetenheten om de mindre.

Vissa djur låter mer än andra. Som denna tinnitus-framkallande cikada , inspelad utanför vårt rum.

TwitterShare

Skuggan

Det gäller att inte tappa fokus. Lyft på blicken under en promenad och du kan se den. Skuggfågeln alltså, den stora, bruna fågeln inhyst i en liten kropp.

Dess bo kan väga flera tiotals kilo. Där kan också genetter, ormar och annat oknytt bygga sina bon. Skuggfågeln är generös, eller har kanske inget val. I naturen tar varje art, varje individ, tillfället i akt att göra sig hemmastadd när och där det passar.

TwitterShare

Randig skönhet

Nyalan betraktas som Afrikas vackraste antilop, säger guiden Lukas.

Som om skönhet kan värderas.

Det kan den, tänker jag plötsligt.

– Well, jag tycker att kudun är vackrare, säger jag och Lukas förstår mig inte. Det ser jag på hans ögon.

Men skit samma. Nyalan är vacker. Och den vet inte vad begreppet comfort zone är. En flock nyalor besöker regelbundet vårt ”hem” i Sydafrika. För att beta av det gröna gräset och kolla in oss, inbillar jag mig.

Nyalan, antilopen med den största utseendeskillnaden mellan hane och hona. Honan är liten och ljust orange medan den större hanen är mörkt brun. Fast båda ger ifrån sig mörka skall när de upptäcker något farligt. Mörka ljud transporteras bättre i bushen.

TwitterShare

Skymningsdjur

Sydafrikas skymning omfamnar mig. Handgripligen, med spindelväv.

Varje kväll börjar spindlarna om från början. En kvällstur i bilen är ett gatlopp mellan de stora näten som helt plötsligt hänger över de små grusvägarna. Fast det är värre framåt mars-april. Då är spindlarna VERKLIGEN överallt, säger volontärveteranen George.

TwitterShare

Simba

Det händer så plötsligt. Snåren öppnar sig, en flodfåra. Harmoni.

Jag tittar på J som ler, och plötsligt får ett helt annat uttryck. Lite blekare, stammande och med en vild blick pekar han osorterat åt ett håll.

Jaha, ett lejon, kan man tänka, när man vrider på huvudet och ser vad som ligger i skuggorna. En hona.

Åt andra hållet ser vi ytterligare en hona, och några ungar. Snåren tätnar. Hur många är de? Och var? Det är en vanlig dag i Makalali.

– En del sitter på kontor, jag spårar lejon, säger guiden Dean.

Och så är det ju.

Lejonen försvinner in i skuggorna. På nätterna hör vi dem. Specialanpassade strupar gör att rytandena dånar i den afrikanska bushnatten. Ljudet kan höras åtminstone sju kilometer bort. Allt fladdrar och darrar.

– För inte så länge sedan vaknade jag av att ett lejon röt utanför mitt fönster. Det var ganska intensivt, fortsätter Dean.

Jag och J bor 30 meter från Dean.

TwitterShare

Överseende

Giraffen har överseende. Den ser över, allt. Den glider genom bushen.

Har giraffen världens längsta ögonfransar? Jag tror det. Fransarna gör att giraffen känner av om långa taggar kommer för nära de snälla ögonen. Då blundar den.

Den har också en lång tunga: 45 centimeter. Med den greppar den tag om kvistar som ingen annan kommer åt. Den okänsliga munnen klarar av bushens långa taggar.

I Makalali dyker girafferna upp mest överallt. Och i olika former.

Giraffbajs.

TwitterShare