Minnen

Jag tänker på snö. Massor av snö. Jag har landat i Sverige och allt är vitt.

Skorpioner på låren och lejon i snåren känns avlägset. Men ett knippe minnen har jag. Stekande varma minnen från Sydafrika.

Jag och J såg 28 däggdjursarter på tre veckor. Det är mer än vad jag sett i Sverige under ett helt liv. En del sågs nära inpå vårt boendes knutar.

Jag har tittat på stängsel också. Naturreservat i Sydafrika finns bakom bom och ståltråd. För att hålla djuren inne, och tjuvjägare ute.

Förra året dödades över 600 noshörningar, bara i Sydafrika. Lemlästade kroppar lämnades kvar efter att hornen sågats av, och skeppats till Asien där de tros ha läkande krafter.

– Det är ett krig, förklarar en landägare jag pratar med.

Vi volontärer rekommenderas att inte berätta var vi sett noshörningar. Giriga ögon och öron ser och hör allt, inte minst på nätet.

Landägaren tillägger att handeln med djur är den tredje största illegala handeln i världen, efter narkotika och vapen. Åh, du sköna, fruktansvärda värld.

Och fattigdomen. Att bekämpa tjuvjakten är, eller borde vara detsamma som att bekämpa fattigdomen. För en hungrande människa är det frestande att tjäna en fet hacka på att tipsa om var noshörningarna finns. Det är inte de fattigas fel. Det är aldrig de fattigas fel.

Stängslen ger ekon i språket. Man pratar om ”sina lejon” eller ”våra bufflar”. Djuren köps och ägs. De är investeringar, i en turistindustri, i vildmarkssatsningar.

I ”vår” park finns det just nu lite mer än 20 afrikanska bufflar. De är fria från sjukdomar, vilket är ovanligt, och de är för få för att kunna släppas ut fritt och möta hungriga lejon.  Dör de så försvinner hundratusentals kronor upp i rök, i den upphettade, afrikanska luften. Därför hålls de ännu instängda i ett rovdjursfritt hägn.

Den riktiga vildmarkskänslan kan nog bara infinna sig där allemansrätten och vida, staketfria områden härskar. Men lowvelden i nordöstra Sydafrika är ändå exotisk. Och farlig. Du får inte gå själv, utanför trädgårdens korta gräsmatta. I mörkret krävs ficklampa.

En människokropp är så känslig. Mot stort, och smått. Mot solspindlarna, till exempel. De gillade vår veranda.

Det är en vacker plats.

Här finns ju bildsköna zebror.

Så visst, nu jag trivs i snön. Jag pulsar och lämnar spår som leder mig hem igen. Men jag längtar också tillbaka.

Tillbaka till värmen och mörkrets hörntandade vrål. Vi ses igen, lejonen.

TwitterShare

4 reaktion på “Minnen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>