månadsarkiv: januari 2013

Ett fläckigt tillägg

Frihet. Frihet att inte leva i nuet. Här på bloggen alltså. En blogg behöver inte vara en kronologisk dagbok.

Och bloggtexter är inte webbjournalistik. Allt behöver inte vara färskt, eller riktigt sant. Inte här. Det bestämmer jag nu. Det har jag bestämt för länge sedan.

Därför ett minne till från Sydafrika.

De fläckiga hyenorna.

– Många hatar dem, säger guiden Lukas.

– Usch, hyenor. Jag hatar dem, säger mamma när jag kommer tillbaka till Sverige.

”They deserve to die” skriver någon på YouTube.

Hyenorna behöver en imagekonsult. Eller en bättre omvärld.

De fläckiga hyenorna lever i matriarkala flockar. Honorna är större, aggressivare och bossigare. Deras könsorgan som liknar penisar (eller liknar penisar stora vaginor?) är ”bizarre”, som en det står i en nyutgiven djurbok jag läser. Jo, hyenorna behöver en bättre omvärld.

Och de har fantastiska läten. En kväll sista veckan. I den (skenbart) skyddande bilen utan tak eller fönster har vi åkt ut i bushen. En sydafrikansk skymningspicknick vid en hyenalya. Jag korkar upp vinet (lite i smyg för att inte störa de koncentrerade guiderna) och tar därefter in alla ljud. Syrsor, grodor, zebror i fjärran, en uggla.

Och plötsligt: Ett avgrundsvrål.

Med dessa läten kommunicerar hyenorna med varandra. De olika tonhöjderna kan avslöja djurens ålder, lätenas variation berättar om individernas sociala status. Och allt detta har någon eller några kommit fram till.

TwitterShare

Minnen

Jag tänker på snö. Massor av snö. Jag har landat i Sverige och allt är vitt.

Skorpioner på låren och lejon i snåren känns avlägset. Men ett knippe minnen har jag. Stekande varma minnen från Sydafrika.

Jag och J såg 28 däggdjursarter på tre veckor. Det är mer än vad jag sett i Sverige under ett helt liv. En del sågs nära inpå vårt boendes knutar.

Jag har tittat på stängsel också. Naturreservat i Sydafrika finns bakom bom och ståltråd. För att hålla djuren inne, och tjuvjägare ute.

Förra året dödades över 600 noshörningar, bara i Sydafrika. Lemlästade kroppar lämnades kvar efter att hornen sågats av, och skeppats till Asien där de tros ha läkande krafter.

– Det är ett krig, förklarar en landägare jag pratar med.

Vi volontärer rekommenderas att inte berätta var vi sett noshörningar. Giriga ögon och öron ser och hör allt, inte minst på nätet.

Landägaren tillägger att handeln med djur är den tredje största illegala handeln i världen, efter narkotika och vapen. Åh, du sköna, fruktansvärda värld.

Och fattigdomen. Att bekämpa tjuvjakten är, eller borde vara detsamma som att bekämpa fattigdomen. För en hungrande människa är det frestande att tjäna en fet hacka på att tipsa om var noshörningarna finns. Det är inte de fattigas fel. Det är aldrig de fattigas fel.

Stängslen ger ekon i språket. Man pratar om ”sina lejon” eller ”våra bufflar”. Djuren köps och ägs. De är investeringar, i en turistindustri, i vildmarkssatsningar.

I ”vår” park finns det just nu lite mer än 20 afrikanska bufflar. De är fria från sjukdomar, vilket är ovanligt, och de är för få för att kunna släppas ut fritt och möta hungriga lejon.  Dör de så försvinner hundratusentals kronor upp i rök, i den upphettade, afrikanska luften. Därför hålls de ännu instängda i ett rovdjursfritt hägn.

Den riktiga vildmarkskänslan kan nog bara infinna sig där allemansrätten och vida, staketfria områden härskar. Men lowvelden i nordöstra Sydafrika är ändå exotisk. Och farlig. Du får inte gå själv, utanför trädgårdens korta gräsmatta. I mörkret krävs ficklampa.

En människokropp är så känslig. Mot stort, och smått. Mot solspindlarna, till exempel. De gillade vår veranda.

Det är en vacker plats.

Här finns ju bildsköna zebror.

Så visst, nu jag trivs i snön. Jag pulsar och lämnar spår som leder mig hem igen. Men jag längtar också tillbaka.

Tillbaka till värmen och mörkrets hörntandade vrål. Vi ses igen, lejonen.

TwitterShare

Hej grodan

Om inte vi hittar djuren, hittar djuren oss. Också i tvättstugan. En groda svalkar sig frivilligt i diskhon. Eller så har den ramlat ned.

Den blinkar åt mig och jag känner mitt ansvar. Med hjälp av en tallrik och en stekspade flyttar jag ut den till närmaste buskage. Vi kommer aldrig att ses igen för jag är på väg till Sverige.

TwitterShare

Den stora massan

En stjärna. En stjärna av fem möjliga. Mer är inte impalan värd, enligt den nyinköpta guideboken om vilda djur i Sydafrika.

Impalan finns ju överallt. Som en fyrfota skata.

– Vi såg inte det där. Det blir för mycket räknande, säger en av guiderna när vi åker förbi ännu en flock impalor.

Ingen kan dock ta ifrån impalan dess skönhet. En skör bärnsten i päls.

Den äter både gräs och löv och specialgjorda tänder fungerar som kammar. Med dem tar den bort fästingar. Därför frodas den.

TwitterShare

Grumpy

Afrikas farligaste djur, påstår en del. Särskilt folk som skriver turistbroschyrer. Folk som vill locka turister med farliga, afrikanska upplevelser.

Jag tänker att människan, eller kanske malariamyggorna är farligare. Eller snarare malariaparasiterna som myggorna bär på. Men vad vet jag?

Fast flodhästarna dödar faktiskt hundratals människor per år, påstår en del. Det är mycket.

– De ser ut som badtanter, säger jag till J när vi på nära håll får titta på en flock flodhästar.

– En flock sura badtanter, svarar han.

På nätterna kliver de upp ur vattnet för att äta gräs. De kan vandra flera kilometer i mörkret, och de använder ofta samma stigar som människor. Vid ett eventuellt möte är det lätt att bli överkörd, om man säger så.

TwitterShare

Aaah!

Bilfärd hemåt. R vid ratten. Några små problem har uppstått. Som att halvljusen inte fungerar. Vi får köra i komplett mörker stora delar av vägen, och det i vänstertrafik. Allt går i snigelfart.

Och sedan.

Och sedan något som kryper, nedåt, på ena smalbenet. Jag skakar lite världsvant på benet och tänker att det inte är någonting. Fortfarande där. Lite oråd. Jag tänder ficklampan, och skriker SKORPION!

Okontrollerat, och fullständigt primalt.

En liten rackare. Men med stor gadd.

– Det är den giftiga. Den man kan typ dö av, konstaterar O kallt, när vi alla ramlat ur den lilla bilen.

Men vi samlar oss. Skorpionen har trillat av benet. Jag har inte trillat av pinn. Vi hjälper den ut ur bilen, och den blir en bra historia att berätta. Jag spiller ingen tid och berättar den genast när vi kommer tillbaka. En av guiderna kontrar direkt.

– Du stoppade i alla fall inte en skorpion i munnen, som jag gjorde, när jag tog en näve chips ur en öppnad chipspåse.

Hon ser nöjd ut när jag säger att hon vinner i grenen bästa skorpionupplevelse. Antagligen är det en högt aktad gren bland vildmarksguider i Sydafrika.

TwitterShare

Grymhet och girighet

Skymning, ljumma vindar. En cirkel av människor runt lägerelden. Vi reflekterar över dagens händelser. Lejon, leoparder, elefanter. Zebror och till och med myror nämns.

Alla djur utom ett.

– Babianerna var roliga, säger jag till slut.

Alla djur vi ser ska föras in i statistikdatabaser. Det är en av våra viktigaste uppgifter här som volontärer. Men inte babianerna.

– Babianerna? Äh, bry dig inte om dem, säger en guide när jag under en biltur frågar om varför.

– Aporna kommer och går som de vill. Inget att bry sig om, förklarar han.

Babianerna är, kort sagt, ointressanta. När jag frågar om vi kan stanna och titta på aporna för att de är roliga, drabbas ledarna av tillfällig dövhet. De pekar på en förbipasserande rovfågel istället.

Så, när jag vid lägerelden nämner babianerna vi sett, blir jag förvånad då ett svar plötsligt kommer.

– Jag ska berätta för dig hur man lär babianen en läxa, berättar en av guiderna.

– De är giriga. Jättegiriga. Om de lärt sig att det finns mat bland människor kommer de att hitta den även om man försöker gömma den. Och de kan bli aggressiva. Hörntänderna är lika stora som hos ett lejon, och aporna är starka. Det kan sluta illa, fortsätter han.

Guiden refererar till en vän till en vän till en vän.

– Han gjorde i ordning en pumpa, fylld med frön. För att komma åt fröna var babianen tvungen att sticka ned sin hand i ett hål i pumpan. När den skulle ta upp handen kunde den inte det eftersom näven var fylld av frön. Men babianen var så girig att den inte ville släppa taget.

Personen ifråga sprang då fram till babianen och slängde vit målarfärg på babianen, som fortfarande vägrade att släppa taget. Först en lång stund senare lyckas apan ta sig loss, med fröna.

– Men när apan försökte återvända till sin flock såg de bara ett vitt monster och flydde. Den vita babianen, och de andra, hade lärt sig en läxa, avslutar han.

TwitterShare

Baggarna

Sakta, sakta. Antagligen målmedvetet.

Eller sakta. Det går skitsnabbt faktiskt, om man krymper sig själv till skalbaggestorlek.

Dyngbaggen är på väg mot någonstans med en boll av dynga. Väl framme ska dyngan bli en barnkammare. Än så länge rullar han, för det är hanen som rullar. På bollen sitter honan. Hon fastnade för den flitiga hanen.

Dyngbaggarna är några av Afrikas viktigaste invånare. Utan dem skulle marken fyllas av dynga, som i sin tur skulle invaderas av flugor. Stora områden skulle kunna bli obeboeliga. Allt hänger samman i naturen. En arts roll är egentligen oöverskådlig.

TwitterShare

Prickbröderna

– Men ser ni dem inte, frågar guiden Andrews.

Han har glimten i ögat. Det går inte att se dem, om man inte har jobbat i bushen i flera år. De ligger mitt framför ögonen, men smälter in i gräshavet.

De prickiga vinthundarna i kattskepnad. De två geparderna. De två bröderna. Gepardbröder håller gärna ihop medan honorna lever ensamma eller med sina ungar.

I Makalali finns det sex till sju geparder. Antalet varierar. Det hela är inte så lyckat faktiskt. Många springer längs med stängslen. En del rymmer. Geparder vill vidare. Bort, bort. Bort från lejonen. Antagligen är konkurrensen för hård här. Geparder är svaga och tål inte andra rovdjur.

Men de här två bröderna såg ut att må bra.

TwitterShare