Den sköna naturen

I väntan på rapporter från Sydafrika: En fundering.

Varför? Alltså varför är naturen vacker? Det kan jag inte svara på. Vill inte ens försöka.

Istället tittar jag på tv. På en suddig tv-ruta.

Högtidsstund. Naturbilder flimrar. En snigel glider förbi. I dess ena antenn en tjock larv. En pulserande, illvillig parasitlarv. Den kommer att döda snigeln. Äta upp den inifrån.

Och så är det med det, säger speakerrösten.

Och så är det. Jag trampar i ett universum med djur som äter varandra.

Ta tagelmasken. Ett litet djur som kläcks i dammar. Den har varken mun eller anus.

När den fötts simmar de till ett akvatiskt värddjur och borrar sig in i dennes kropp. Där äter den på innandömet (utan mun alltså) för att sedan borra sig ut och simma till närmaste strand. Den kapslar in sig i en vattenväxt. Denna måste torrläggas så att ett landlevande djur, till exempel en gräshoppa, kan hoppa förbi. Gräshoppan känner att den här växten vill jag äta. Den gör det och får en mask i sig som äter upp den, men långsamt så att den ska kunna hoppa till en annan damm och dö.

Masken driver insekten till att dra sig till vattnet när tiden är mogen.

Hur går det till?

När insekten nått vattnet borrar sig masken ut. Därefter bör det regna kraftigt så att den kan spolas ner i dammen, för att kunna lägga nya ägg. Efter det dör den.

Det här har någon tagit reda på. Och nu står vi här med kunskapen. Om alla livsval.

Skönheten är ett naturligt urval.

Vad gör man?

Man kan bygga en bur.

Författaren Henry David Thoraeu. En misantrop och en djurvän. En person som strövade i timmar i skogarna vid sin stuga. Vid ett tillfälle stötte han på en uggla. Thoreau gjorde det enda naturliga: ”Så jag hoppade snabbt fram med utsträckt arm och fångade den i handen. Den blev så förvånad att den inte gjorde motstånd till att börja med, bara stirrade på mig i stum häpnad med tefatstora ögon”, skriver han i Fågeldagbok.

Thoraeu tog hem ugglan och tillverkade en bur. ”Hela hans varelse uttryckte enbart häpnad”, skriver han.

Ugglan och Thoerau.

Ett fönster öppnas. Några äpplen faller. Jag faller. Då tillverkas en bur.

Skönheten är en språklig handling. Den glider. Naturen omformulerar sig. Vi vill förstå.

Charles Darwin hade en dotter. Etty.

När hon inte renskrev pappans anteckningar gick hon ut i skogen och plockade stinksvamp. De liknade penisar för mycket och var opassande.

Eller ta Jack Miner.

Han var en av de första i USA som kämpade för en aktiv naturvård. Han ville också utrota alla fåglar som inte levde monogamt. Och alla rovfåglar för att de var dumma.

Naturen är skön och i symbios med ondskan. Den stora ovetskapen skrämmer. En talgoxe är inte en talgoxe.

Vad gör du?

Du böjer dig.

Du böjer dig och tittar in under badkaret. En silverfisk. En silverfisk kan bli fyra år gammal, ätandes avlagringar under avloppsventiler. En silverfisks fyraåriga liv under ett badkar. Ett parallellt universum.

Skönheten är evig. Men uppstår bara, om och om igen, när den bekräftas, under ett badkar. Det oväntade mötet.

TwitterShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>