månadsarkiv: december 2012

Fläckig skönhet

Ett träd är ett träd är ett träd. Naturen är sig lik. Klorofyllen dominerar i den svenska granskogen och i den sydafrikanska lowvelden. Lusten att ta en promenad är stor.

Men det ska man inte göra, ens på dagen. Under en buske kan det ligga en leopard. I det här fallet en fullvuxen hona på kanske 30 kilo.

Den fläckiga katten som är relativt vanlig men så svår att se. Många turister går miste om den. Inte jag och J.

Vi ser den vakta en nyss dödad impala, och bli förbannad på de ankommande gamarna. Det kan man förstå. Gamarna kan locka till sig hyenor och lejon. Och när de kommer, får leoparden ge sig av. En ensamjägare har inte råd att försvara sig mot flockar av konkurrenter. Skadas den, kommer den i princip dö svältdöden.

TwitterShare

Mindre jättar

Att ta en vanlig promenad i Makalali kan innebära att man ser de mindre sakerna.

Fast egentligen finns det inget litet här. Allt växer över alla gränser och rimliga antaganden. En kraftig syrsa framkallar tinnitus med sitt spel. En spindel kan tynga handen, eller täcka ansiktet.

J och babianspindeln.

Och tusenfotingen som kryper över vägen är som en smärre orm. Vi är i de stora smådjurens Jurassic Park.

TwitterShare

Möte med jätte

Att sitta i en bil. Att höra något mullra. Ett träd som brakar. Något tornar upp sig. Verkligen tornar upp sig. Ett grått köttberg.

Den afrikanska elefanten kan väga sex ton. När den kommer nära en bil ska man sitta stilla. Annars, tja annars kan elefanten välta bilen. Lite i förbifarten.

Dean, vår guide, meddelade efteråt att detta var något av det närmaste en elefant kommit hans bil.

I Makalali finns cirka 60 elefanter. Maxgränsen går vid 80. Blir det fler kommer träden att ta slut. En elefant kan äta 170 kilo växter varje dag. De kan fälla alla träd de har lust att fälla, och gör det.

Flocken vi möter leds av honan Queenie. Elefantflockar leds alltid av honor. Det är sympatiskt, vill jag påpeka.

TwitterShare

Slingrande död

Där livet sjuder, är döden stamgäst. Det kan vara i form av en boomslang.

– Titta, där är den. Det är en av Afrikas absolut farligaste ormar, förklarar guiden Lukas och hoppar ur bilen.

Ormen flyr tillfälligt fältet, eller den uttorkade lerpölen, men kvar ligger ett offer. En kameleont med ett bitmärke under ena frambenet. Vi ser den dra sin dödssuck.

Men den är säkert god, som ormmat.

Och samtidigt, tittar man noggrant finns det alltid liv alldeles intill. Det gäller bara att böja sig lite extra, mot marken. En bronsfärgad groda kan dyka upp. Den tittar på oss och passerar.

TwitterShare

Och det vanligaste djuret är…

Det knakar, mullrar. En blixt slår ned. Under en trädstam: en groda. Tio grodor. Överallt liv. I bushen ska man se sig för.

­– Om ni går bortom husknuten så säg till oss, ni kan möta en sur elefant på sex ton. Det är inte så bra, säger guiden Lukas.

I Makalali finns dock ett däggdjur som man ser oftare än alla andra: impalan. Den fotogenica antilopen med ett ansikte som en japansk tavla. Deras läten liknar en gammal mans fyllerapar.

En impala kan hoppa tolv meter, men ibland räcker inte ens det. Den älskas ihjäl av lejon och leoparder.

Mer än 1000 impalor finns i parken. Vi vaknar med dem. Vi somnar bredvid dem.

TwitterShare

Och nu då?

En giraff. Massor av giraffer. Det är djur överallt, och jag får titta, med J. Men nej, vi är inte på en safari. Det här är mer än så. Vi är volontärer. Vilket på Makalali kan innebära några saker.

Du får rensa sly.

Du kan också få anteckna alla större djur som upptäcks under regelbundna turer i parken. Impalor, kudus, nyalor, vattenbockar, gnuer, zebror, giraffer. Till exempel.

Var, när, hur många, hur gamla? Allt registreras och sorteras. Efter det kan personalen ta sina beslut. Finns det för många lejon, eller för få vårtsvin? Och vad göra åt det?

Nya djur kan köpas in, eller gamla kan skjutas av. I Makalali används preventivmedel på lejon och elefanter. Allt handlar om att skapa balans. Ett ekosystem med lagom mycket av allt. I systemet är djuren som dominobrickor. Tippar en kan alla falla.

Speciellt påtagligt är det i dagens natur som i Sydafrika ofta är inhägnad. Gränsen mellan djurpark och vildmark flyter. Här kan antiloper inte komma undan hungriga lejon, om de blir för många.

TwitterShare

Äntligen, på plats

Äntligen. Jul i Makalali, på Siyafundas forskningsstation, Sydafrika.

En tungt hängande sol. Övernitiska syrsor i snåren. Kvällar där naturen vaknar och ryter.

Malariapiller.

Och julkulorna är på plats. Liksom jag och J. Ett äventyr.

TwitterShare

Den sköna naturen

I väntan på rapporter från Sydafrika: En fundering.

Varför? Alltså varför är naturen vacker? Det kan jag inte svara på. Vill inte ens försöka.

Istället tittar jag på tv. På en suddig tv-ruta.

Högtidsstund. Naturbilder flimrar. En snigel glider förbi. I dess ena antenn en tjock larv. En pulserande, illvillig parasitlarv. Den kommer att döda snigeln. Äta upp den inifrån.

Och så är det med det, säger speakerrösten.

Och så är det. Jag trampar i ett universum med djur som äter varandra.

Ta tagelmasken. Ett litet djur som kläcks i dammar. Den har varken mun eller anus.

När den fötts simmar de till ett akvatiskt värddjur och borrar sig in i dennes kropp. Där äter den på innandömet (utan mun alltså) för att sedan borra sig ut och simma till närmaste strand. Den kapslar in sig i en vattenväxt. Denna måste torrläggas så att ett landlevande djur, till exempel en gräshoppa, kan hoppa förbi. Gräshoppan känner att den här växten vill jag äta. Den gör det och får en mask i sig som äter upp den, men långsamt så att den ska kunna hoppa till en annan damm och dö.

Masken driver insekten till att dra sig till vattnet när tiden är mogen.

Hur går det till?

När insekten nått vattnet borrar sig masken ut. Därefter bör det regna kraftigt så att den kan spolas ner i dammen, för att kunna lägga nya ägg. Efter det dör den.

Det här har någon tagit reda på. Och nu står vi här med kunskapen. Om alla livsval.

Skönheten är ett naturligt urval.

Vad gör man?

Man kan bygga en bur.

Författaren Henry David Thoraeu. En misantrop och en djurvän. En person som strövade i timmar i skogarna vid sin stuga. Vid ett tillfälle stötte han på en uggla. Thoreau gjorde det enda naturliga: ”Så jag hoppade snabbt fram med utsträckt arm och fångade den i handen. Den blev så förvånad att den inte gjorde motstånd till att börja med, bara stirrade på mig i stum häpnad med tefatstora ögon”, skriver han i Fågeldagbok.

Thoraeu tog hem ugglan och tillverkade en bur. ”Hela hans varelse uttryckte enbart häpnad”, skriver han.

Ugglan och Thoerau.

Ett fönster öppnas. Några äpplen faller. Jag faller. Då tillverkas en bur.

Skönheten är en språklig handling. Den glider. Naturen omformulerar sig. Vi vill förstå.

Charles Darwin hade en dotter. Etty.

När hon inte renskrev pappans anteckningar gick hon ut i skogen och plockade stinksvamp. De liknade penisar för mycket och var opassande.

Eller ta Jack Miner.

Han var en av de första i USA som kämpade för en aktiv naturvård. Han ville också utrota alla fåglar som inte levde monogamt. Och alla rovfåglar för att de var dumma.

Naturen är skön och i symbios med ondskan. Den stora ovetskapen skrämmer. En talgoxe är inte en talgoxe.

Vad gör du?

Du böjer dig.

Du böjer dig och tittar in under badkaret. En silverfisk. En silverfisk kan bli fyra år gammal, ätandes avlagringar under avloppsventiler. En silverfisks fyraåriga liv under ett badkar. Ett parallellt universum.

Skönheten är evig. Men uppstår bara, om och om igen, när den bekräftas, under ett badkar. Det oväntade mötet.

TwitterShare

Decemberminne

Sydafrika. Nu har jag landat. Lejonen, malarian, skorpionerna, hettan. Jag möter allt.

Men jag minns Haga. Snön, den stilla bryggan, väntan på liv, och en mus.

En skogsmus som byggt ett bo av tidningspapper bland tomma vaxramar. Ett paradis. Egentligen unnade jag den att få bo kvar, men det går ju inte. Nej, musen, det går inte.

En mer välmående gnagare får man leta efter. Pälsen glänste. Så blir det i ett gyllene paradis av honung.

Musen fick i alla fall en andra chans. Under ett fallet träd. På Haga finns det inga rått- eller musfällor.

Och eventuella honungsköpare kan lugna sig. Ramarna kommer att rengöras innan de sätts in i en bikupa igen. Vi må vara bohemer, men vi är inte snuskiga hippies, som M skulle säga.

TwitterShare

Lucka 24: Giraff

Alltså giraffen. Världens högsta djur. Kanske världens snällaste djur. I min värld är den det. Och den mest distanserade, bildligt och bokstavligt. Fem meter över marken tittar den ned på oss andra. Har överseende.

För att klara av sitt liv på toppen har den en rad anpassningar. Stödstrumpor, i form av en tjock hud och starka benhinnor, förhindrar blodstoppning i benen. Djurvärldens kanske kraftfullaste hjärta orkar pumpa blod upp till hjärnan. Lungorna är åtta gånger större än människans.

Och den har en 45 centimeter lång tunga. Ett fantastiskt djur.

Så, god jul önskar jag, giraffen och Patsy, eller jag menar Joanna Lumley.

TwitterShare