Så var det slut

Med tiden på Stora Karlsö alltså, den här gången. Men tiden kan ta slut med en smäll. Eller med en massa hopp. J, M och K hälsade på och fick vara med om grisslingen. Alltså när sillgrissleungarna hoppar från sina bon en sen sommarkväll.

Och ja, de hoppar alltså. Från 10-30 meters höjd, för att landa på hårda stenar. De överlever nästan alltid, tack vare sin fetma och sitt broskartade skelett.

Vi som inte är forskare springer och fångar upp ungarna.  Forskarna ringmärker dem.

När ungarna har ringmärkts släpps de ned på marken. Då tystnar de för första gången sedan födseln. De stannar upp och undrar var de är, innan de tar de sats och snubblar ned mot vattnet. Då låter det klippetiklapp om deras metallförsedda fågelben.

I vattnet väntar papporna och tillsammans simmar de sedan till södra Östersjön där de tillbringar resten av året.

Mornarna efter kan man höra pappor som fortfarande ropar efter ungarna som inte klarat fallet. Det är vid dessa tillfällen som naturen är hjärtskärande.

TwitterShare

4 reaktion på “Så var det slut

  1. Frida

    Tack Stefan! Det var roligt att vara med på ön på ett hörn. Och konstigt nog är jag ju med på bild hållande i en grissla! Jag gissar att den föreställer dig, att döma av klädseln, men du ser väldigt mycket ut som jag…

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>