månadsarkiv: maj 2012

Kyrkogård

Vissa gravar på Stora Karlsö är inte från bronsåldern. Några barn väntar på färjan som ska ta dem tillbaka till Klintehamn. Under tiden bygger de en kyrkogård. Eller något.

Nu står stenarna där och välkomnar alla nya besökare.

TwitterShare

Solen tittar fram

Saker att se när man blir kissnödig väldigt, väldigt tidigt på morgonen.

TwitterShare

Ljud på Stora Karlsö (del två): Havet.

Slutet av maj. Ejderhanarna har simmat till havs. Stränderna fylls av andra fåglar. Snart simmar de också iväg. Kvar är havet. Ständigt i rörelse, ständigt närvarande, ständigt utanför mitt fönster.

TwitterShare

Vetenskap

P.A. är en av öns snälla och tuffa forskare.

Han är så tuff att han jobbar på en bar i Stockholm när han inte forskar. Och nu är jag inte ironisk. Jag tycker att det är tufft.

Varje dag spanar han på sillgrisslor och noterar deras häckningsframgång. Och turisterna spanar på honom. Han är nog minst lika fotograferad som fåglarna.

TwitterShare

Varför sova?

Klockan är ungefär fem på morgonen och på Stora Karlsö smyger en man med tubkikare på några trutar.

Detta ser jag eftersom också jag är vaken.

Tillsammans med mina kolleger ska jag med kikare inventera öns andfåglar, till exempel ejder och knölsvan. Och småskrake. Och svärta. Och de måste alla simma i vattnet för att kunna räknas.

Hur ser då en svärtahona ut, i motljus och på flera hundra meters avstånd?

Japp, den är liten. Men sedan?

?

Nu skulle jag aldrig säga att jag och min kollega M inte vet vad vi håller på med. Det gör vi verkligen. Bara inte till hundra procent.

Vi letar, vi hittar, vi antecknar och vi hoppas på det bästa. Vi är inte som mannen med tubkikare som antagligen vet allt du behöver veta om fåglar.

Men vi vet att njuta av utsikten.

Ja, det ser lite ut som att jag har kissat på mig. Men så är inte fallet.

TwitterShare

Att inte synas

Stora Karlsö ska man gå försiktigt. På många ställen ska man överhuvudtaget inte gå, då det är fågelskyddsområden. Men så finns det en del fåglar som inte läser skyltarna. De väljer att häcka på, tja, en armslängds avstånd från turisterna. Som ejderhonorna, till exempel. Ådorna, som de också kallas.

Bakom mitt hus ligger just nu åtminstone fyra ådor och ruvar på sina ägg, natt som dag. De ligger tysta och kamouflerade, invid stigen, som alla turister får gå på under guidningsturerna. De tittar på henne, hon tittar på ingen och alla. Hon trycker och låtsas inte synas.

I slutet av maj kläcks ungarna. Då skyndar alla ned till vattnet. Väl där kan de vuxna honorna bilda stordagis med varandras ungar.

Trots det slutar många ungar som trutmat. Men det ligger i trutarnas natur och är inget att uppröras över, som jag säger till turisterna.

TwitterShare