månadsarkiv: januari 2012

Att röra på sig

I en stol i biosalongen sitter vi och tittar på Pina 3D och är sällan så orörliga som då. Ett antal skåp med ben. Det spelar ingen roll. Jag och K ska starta ett danskompani till sommaren.

Danskompaniet Höbalen.

I Pina 3D dansar en kvinna med en enorm flodhäst i plast. Den filmsekvensen har jag letat efter på Internet men misslyckats. Människor som dansar med, eller mot djur (alltså inte som djur, som i Tales of Beatrix Potter) är fint och potentiellt komiskt. Det ska jag och K göra.

Vi ska dansa som denna emu och känguru. Antagligen bråkar de om mat, men vi kan inte vara riktigt säkra. Och det ena behöver inte utesluta det andra.

TwitterShare

Gulligt – del tre

Det nya året. Ett år där jag ska titta på, och läsa mer nyheter. Det var ett löfte. Och nu börjar jag bli deprimerad av intrycken. Är det med mig som med björnarna i Nordkorea. De som sägs ha gråtit vid en vägkant i samband med att Kim Jong Il dog?

Ibland får man nog liksom.

Dags för en sötchock alltså. Inte för att glömma, utan för att få kraft.

http://youtu.be/0CTqBKeTICs

– Om du var en hund skulle du vara som denna, säger J.

TwitterShare

Möte i norr

Snöfall, snöskottning, skidåkning. Och mer snö. Varje dag. I den ordningen. Snön är överallt i Jämtland. Besöker G.

Inte filmen alltså. Utan G i Vaplan. Med djuren runt husknuten. Eller på husknuten. Det blir så när man varje dag öppnar fönstret och lassar ut solrosfrön till fåglarna.

Jag vaknar och möts av domherrarna. Vilka kanske är de finaste herrarna.

TwitterShare

Äppelfest

Vem gillar inte äpplen? Antagligen ganska många, men det hör inte hit. Möss gillar äpplen. Det är alldeles uppenbart.

– Om jag lägger in äpplena i jordkällaren så får de nog vara ifred. Och med papper emellan varje äpple blir det inga mögelangrepp, sade K till oss andra på Haga. Och vi nickade för det är det vi gör när något låter rimligt. Och det gjorde det verkligen.

Trots att jag ju visste att en mus kan tränga sig igenom springor som bara är runt en centimeter i diameter. Eller det visste jag inte. Jag visste att det rörde sig om väldigt små hål.

Men nu vet jag hur det ligger till. Och jag vet att vår jordkällare har ett, eller flera sådana hål. Vilket är helt okej. Det var faktiskt rörande att se boet som mössen skapat åt sig själva, där i äppellådan. Pappret var iturivet och rullat till en stor boll med ett hål i mitten. Och precis utanför fanns middagen serverad. Hela vinterns ranson. Gnagare lever korta liv men är riktiga överlevare.

Fast i slutändan går det som det går. K slängde ut boet och tvättade äpplena som var kvar. Men mössen överlever alldeles säkert, och det unnar jag dem.

Och nej, äpplena var inte heller angripna av mögel.

TwitterShare

Fyllefräs

Ett nytt år. Allt börjar om. Nystartar. Eller bara fortsätter som vanligt. Precis som sidensvansarna som är tillbaka på Haga, som vanligt. Vilket känns mycket speciellt.

– De ser ut som små papegojor, sade J när han upptäckte flocken i äppelträdet.

De är inte papegojor utan tättingar. Enligt fågelböckerna, vilket stämmer, låter de som små silverklockor. På vintern äter de frukt.

Sidensvansens lever utgör nästan tio procent av dess kroppsvikt. De är alltså bra på hantera alkohol. Vilket inte hindrar sidensvansarna från att hålla riktiga fyllefester på jästa äpplen.

Partyn med fåglar som är oförmögna att flyga iväg. Det återstår att se på Haga. Jag längtar.

TwitterShare