månadsarkiv: november 2011

Projekt nationalpark

Var går gränsen mellan ansvar och oansvar?
Det är roligare med program om tigrar än om utrotandet av tigrar. Det är ganska oansvarigt av mig att tänka så. Precis som om det går att skilja på dessa saker.
På samma sätt orkar jag inte ta del av mer reportage om granodlingar.

I Filter står det att vi aldrig haft så många träd som nu, men aldrig haft så lite riktig skog. Fyra procent av Sveriges skogsareal är skyddad. Fyra procent.
Det är lätt att bli deprimerad när man tänker på ickeexisterande naturvård.

Det är just därför det är ansvarigt att besöka det som ÄR fint i naturväg.
Att veta vad som är fint ökar viljan att bevara det som finns kvar.
Det där var ganska högtravande skrivet. Och jag tror kanske inte att det är drivkraften bakom mitt och J: s (en annan J) nya projekt: Besök Sveriges alla nationalparker-projektet.
Så, nyligen startade vi med Tyresta.

Tyresta, en nationalpark med några av de finaste urskogarna söder om fjällvärlden, som det står på parkens hemsida. En park med ett unikt sprickdalslandskap och en av Sveriges tätaste tjäderstammar.
För att ta sig hit från Stockholm city: Ta buss 807 från Gullmarsplan till Tyresta by.

Vad såg vi?
Inga tjädrar i alla fall. Men väl några korpar. Några talgoxar. En nötskrika och bävergnag. En massa svamp. En massa mossa. Stjärnmossa, sade J innan tillade att han egentligen inte vet, överhuvudtaget. Ett mål blev att kunna säga vilka mossor vi sett, när vi besökt alla parker.
Vad hörde vi?
Suset av brandhärjat sly, skira klockliknande pip från nyfikna kungsfåglar. Och som en bakomliggande strof, från fjärran, över grantopparna: glassbilen.
Höjdpunkten var dock strömstaren.

Japp, den finns på bilden. Strömstaren. Fågeln jag aldrig sett förrän i Tyresta. Vid ett litet vattendrag, som sig bör. Evigt dansande i små nigningar när den inte dyker ned i det iskalla, strömmande vattnet för att fånga smådjur.
Jag bakar eventuellt en banankaka till den som först ser fågeln.

TwitterShare

Syrlig honung

På gränsen till vinter på Haga. Fågelmatningen har startat. Har den någonsin slutat?
I år ett tillskott i sysslorna: Bina ska få sin oxalsyra. Såklart.

Mot varroakvalstret, ett otäckt litet monster (om man nu ska värdera olika djur) som parasiterar på bina tills de dör.
Med utspädd oxalsyra blir rollerna ombytta eftersom kvalster inte tål syra på samma sätt som bin.
Två tappra Hagabisessor fick därför en novemberdag besök av gurun herr P. Herr P som fött upp Hagas bidrottningar. Herr P som kan allt om bin.
Vad skulle han säga om Hagas nybörjarkupor?
– De starkaste kuporna av alla jag sett i år! Högsta betyg och lite till, sade han och hällde på syran.

Droppe efter droppe mellan varje ram innan vi stängde igen för i år.
– Om ni vill lyssna på bina i vinter kan ni sätta öronen mot kupornas väggar. Då kan ni höra ett stilla surr. Från en klump av bin som sakta, sakta äter sig genom sitt matförråd, sade han och åkte hem igen.
Herr P, vår hjälte.

TwitterShare

Bättre däckad än likstel

Knockad och däckad av influensan. Så kan det gå.

Det finns folk, och fåglar, som har det värre. Eller hade det värre.

Jag och J besökte (innan influensan) Naturhistoriska riksmuseet och tittade på fåglar i lådor. Rad efter rad av lådor i enorma hyllsystem i husets källare. Ett skräckkabinett skulle en del säga. Inte jag. Men giftigt är det. Ingen får röra liken med bara fingrarna eftersom ingen egentligen vet vad det var för bevarandegifter som användes för cirka 100 år sedan då fåglarna hamnade här.

Japp. Här är det. Och på kvällarna extraknäcker spöket från biblioteksscenen i Ghostbusters här. Allt annat vore slöseri med, tja, yta.

Biätare. Ganska många biätare. Från 1800-talet. Forskare kommer fortfarande hit för att undersöka exemplaren. Information om var de fångades och fåglarnas färgkombinationer kopplas samman.

Cirka 160 000 fågelskinn finns här. Och 28 000 ägg. Fast inget nytt tillkommer. De som jobbar här är bevarare.

Här är kolibris.

Det är inte bara fåglar som finns i källaren.

Den ser lite ut som jag känner mig efter några dagars influensa. Och känslan man ibland har av att känna sig avklädd får helt nya dimensioner. Vem var du?

Och det hela avslutades med en fantastisk kollektion av dåligt uppstoppade djur! Notera med fördel ögonen på apan och bocken.

TwitterShare