månadsarkiv: oktober 2011

Efter döden…

… i mitt radioprogram dyker en giraff upp. På Arkitekturskolan i Stockholm, utanför toaletterna (varav en nästan hade ett gloryhole).

En pappgiraff var precis vad jag behövde. Förutom det finfina sällskapet av världens bästa K.

TwitterShare

Geten och jag i radion

Hej då, geten. Tack för allt.

Äntligen! Snart kan dokumentären som jag har gjort höras på P4 Dokumentär.

Söndagen den 23 oktober klockan 22.05 smäller det. Sedan finns programmet i en poddversion.

En radiodokumentär om husdjur som dör och människor som sörjer. Eller inte sörjer så jättemycket. Det där varierar, som allt annat.

TwitterShare

Snart rotlös

Så har vi blivit med vattensork.

Gulliga, säger en del att de är. Jag, till exempel. En karaktär i Det susar i säven är en vattensork. Vattensorken är ett så gott som folkligt djur.

Och hatat. Bodil Malmsten skriver att mullvadar är ena riktiga jävlar.

Detsamma kan sägas gälla för vattensorken, som med fördel äter rötter, av fruktträd och annat som trädgårdsälskande människor gillar. Sparris, till exempel.

Min vän L hanterar problemet genom att trycka ned mosade vinbärssnäckor i deras gångar (japp, du läste rätt). En handling gjort i desperation, säger hon. Och allt är tillåtet i kriget som sorkarna startat. Även om åtgärden kanske inte är den effektivaste, tillägger hon.

Numera har L kommit på det enda knepet som fungerar: Ett mindre vindkraftverk som orsakar vibrationer i marken. Sorkar gillar inte vibrationer.

Och frågan vi på Haga nu ställer oss är: Ska vi bygga ett vindkraftverk, köpa råttgift (ett annat tips från det stora Internet), sätta nät runt alla rötter, eller ”låta sorkarna vara. Det kanske finns värre saker att oroa sig över”, som J sade.

Och eftersom jag alltid tar vargarnas parti när de äter för mycket älgar och små lamm, får jag nu stå mitt kast. Småvargarna som äter mina lamm i form av rötter, ska få finnas. Vattensorkarna är mina mysiga grannar.

Det säger jag nu i alla fall, innan de mumsat i sig mina sparrisar.

TwitterShare

Och samtidigt en höstmorgon…

Så vad kan man göra en kall höstmorgon? Ungefär mellan klockan fem och tio. Man kan sova, man kan vakna men inte gå upp. Man kan vakna och gå upp om man har restless legs, vilket jag inte har. Bara restless feet, som J nog skulle påpeka.

Hur som helst kan man titta på hösten genom ett fönster och tänka på vilken film som kommer att vinna flest Oscarsstatyetter nästa år. Sådant har hänt i mitt sovrum.

Man kan också gå upp, sätta sig i en bil och åka tio mil ungefär, ut i skogen. Väl där kan man titta på några högtalare och ett jättenät, Samt ett par entusiastiska biologer som ur nätet plockar småfåglar som lockats av fejkfågelljud ur högtalarna. Kort sagt: man kan åka på ringmärkning i närheten av Gnesta, på Tovetorp.

Det gjorde jag och J.

Två biologer, några fåglar och en person som tänker att han snart ska förstå vad alla siffror betyder. Och som ler lite försiktigt under tiden för att det är trevligare så.

Kungsfågeln är Sveriges minsta fågelart. Medelvikten för de ringmärkta kungsfåglarna  denna oktobermorgon var cirka 5,5 gram. Alltså 5,5 gram. Det var vuxna fåglar.

Hanarna är något orangea på huvudet. Honorna är gula. I Frankrike sägs det att den som dödar en kungsfågel får se sina fingrar förtvinade, minst.

Rödhaken är inte Sveriges minsta fågelart, men eventuellt den gulligaste.

Något jag lärde mig denna morgon är att talgoxhanen är något svartare på buken än honan. Samt att det gör ganska ont när en ilsken talgoxe biter en i fingret.

Ringmärkning innebär för alla fåglar ett visst mått av ovärdighet. Ett sådant ovärdighetsmoment uppstår onekligen när fågeln vägs med huvudet nedåt i en gammal fotorulleburk. Här en talgoxe. Hade det varit en kungsfågel hade den kunnat vända i burken och flyga iväg på egen hand. Jag såg det hända.

En biolog, en nötväcka och en person som börjar förstå vad alla siffrorna betyder, och som får anteckna alla mått: vikt, vingbredd, mängden bukfetma (japp), kön och ungefärlig ålder.

Nötväckan stannar i Sverige under vintern. Därför är den lite extra dunig under de yttre fjädrarna. En tillgång som jag i bakgrunden avundades djupt denna kyliga morgon.

TwitterShare