månadsarkiv: februari 2011

När det inte blir rätt

Jag har en vän som hatar uppstoppade djur. Verkligen hatar. Som alltså inte går in i ett rum med uppstoppade djur. Hon tror att det har med ett trauma att göra.

Jag har inget sådant trauma. Djur gör sig ganska bra som uppstoppade. Oftast. Ibland blir det fel men å andra sidan helt rätt. Tur då att någon kom på att göra en hyllning till de dåligt uppstoppade djuren.

TwitterShare

Kvack

En brudand har siktats på Lilla Essingen. Det är speciellt för de som vet.

Hur är det att vara ensam brudand bland hundratals gräsänder? Är det vid ett sådant ögonblick man känner sig lite speciell?

En kladdkaka till den som lyckas höra brudanden i detta ljudklipp, som är från just Lilla Essingen, inspelat av finaste sessorna MarKat.

TwitterShare

Husdjur

Apropå silverfiskar. En silverfisk kan bli fyra år gammal. Fyra år alltså. En del pratar om det obegripliga med universums oändlighet, vilket det är. Att en silverfisk kan leva i fyra år under mitt badkar är lika obegripligt.

Det är ett parallellt universum, i lägenheten. Det är äckligt och gömt och i flera år pågår det. Ett djur som inte tänker men som äter ”avlagringar som bildas under avloppsventiler”.

En silverfisk är inte att förakta. Den kan inspirera till ett konstverk. Min vän Eva (ej djurvårdaren alltså) fördjupade sig i ämnet och fann en vän.

TwitterShare

De som passerar

Hej, sade jag till katterna och det var vårt möte. Vi kommer aldrig mer att ses och så är det för det allra mesta. Några få djur, och människor, återkommer i ens liv. Partners, vänner, silverfiskar.

Jag vet en skillnad i mitt förhållande till djur och människor: djur behöver inte återkomma. De är som finast när de passerar. Kanske har det med rädslan för sorg att göra. Att mista ett djur känns hudlöst.

Husdjur framkallar också en glädje, och en sorg som kan undvaras, inbillar jag mig. En mänsklig vän kan jag inte undvara.

Men ändå, Yrsa Stenius skriver att när hennes hundar dör sörjer hon rent som ett barn.

Själv grät jag för Bolt och Micke och Molle.

Jag är inte som min vän E. Djurvårdaren E som älskar sina djur på djurparken där han jobbar och som skjuter dom i huvudet med en bultpistol när de börjar visa ålderstecken. E har en kohud som hallmatta. Från en ko som han tog hand om i hela dess liv.

E är en känslig man men ytterst hårdhudad. Sådan är inte jag.

Djur är finast på avstånd, utan sorgen de skulle framkalla vid en förlust. Och utan ansvaret för deras liv.  Att mata fåglar, sätta upp holkar och plantera fjärilsbuskar är nog.

TwitterShare

Hej då

Tillbaks till Sverige. Och lite tommare. En person har gått bort. Men hennes prestationer stannar kvar. Så länge vi vill.

http://www.youtube.com/watch?v=HfYfFm2laQE

Den självklara frågan vi ställde oss under middagen igår var: Vilken fågel var Lena Nyman?

Svaret blev: morkulla.

TwitterShare

Men köp öronproppar då

Natt i Aten. Författaren snarkar i rummet bredvid. Katterna utanför jamar. Igen. Botar oljuden med att sätta på fläkten. Vissa oljud är att föredra.

Saknar minervaugglans hoande från kvällarna innan. Varför är vissa ljud påtagliga men behagliga?

I tystnad blir fel ljud extra fel. Minervaugglans hoande kan aldrig bli fel. En människas snarkande är alltid fel, hur bra hon än skriver när hon är vaken. Bara en droppande kran är värre än en snarkande författare, eller för all del vilken annan snarkare som helst (snarkar minervaugglor?).

Fem behagliga djurläten:

Minervauggla i skymningen.

Koltrasten under morgonkisseriet på Haga.

Myrsteg. Det går att höra. På Kärsön har jag hört det två gånger.

Sädesärlan på taknocken när den tar sats mot gräsmattan.

Groddjur i flock.

TwitterShare