månadsarkiv: januari 2011

Dra i trådar

En spindel sitter i en växt på terrassen. Jag rycker i en tråd, bakom ett blad så att fingret inte ska synas, inbillar jag mig. Leker fluga. Spindeln skiter i mig.

Djävla tråkiga spindel. Att jag hänger över växten som jätten Jorm känns i stunden irrelevant. Spindeln ska lyda min lekinvit.

TwitterShare

Voff

Reportern i Naturmorgon pratar, eller viskar exalterat om de vilda vargarna som befinner sig inom en kilometer från honom. ”Vilda vargar i sitt naturliga element” viskar han i mina hörlurar.

I Aten springer vilda gathundar i sitt naturliga element. Svarta, vita, spräckliga, små, stora, dåsiga, pigga, nyfikna, aggressiva. Smutsiga. Och många. De tigger.

De är snyltare. De är gatusmarta. I alla fall de som överlever. Hur många gatuhundar dör det varje dag i Aten?

Råttor och duvor är deras kusiner. Inte vargarna. Det tycker nog många som gillar vilda vargar i Sverige. Kanske reportern. Fast det vet jag ju ingenting om. Jag vet egentligen ingenting om vare sig vargar eller gatuhundar. Jag kan inte heller längre göra skillnad mellan de två. De flyter samman och är lika intressanta.

Och det är skillnaden mellan jaget i nuet och jaget som barn. Barnet som gillade det vilda, i det vilda.

TwitterShare

Hunden och juckandet

Att jogga i Aten är på det stora hela inte alls som att jogga på Långholmen i Stockholm. I vissa detaljer är det exakt likadant. Oavsett vilket dyker saker upp runt ett hörn: en gulärla, turkduvor, en kvinna som plockar rosmarin till kvällens middag, platsen för världens kanske första demokratiska (nåja) möte, en flock förvildade parakiter, ett bögcruisingområde.

På parkens topp spanar jag ut över staden. Åt ena hållet tronar Akropolis. Åt det andra: Ikea.

Jag tittar ned på en golden retriver med en pingelhalsband. Den viftar på svansen och börjar jucka mot mitt ben.

– Nice dog, säger jag till böghusse som är där och cruisar. Jag ljuger helt enkelt. Sedan springer jag vidare.

En joggingtur, särskilt i Aten, kan bli som ett destillat av livets intressen och transportsträckor. Av nuet och det förflutna. Put that in your pipe and smoke, jogginghaters.

TwitterShare

Minerva

Under en filt i Madrid sitter jag inte, utan under en fleecefilt i Aten. Kapar man taken på de omkringliggande husen syns Medelhavet, charterresornas symbol för relativt billig värme, men det spelar ingen som helst roll. Det är nödvändigt att sitta under en fleecefilt i Aten. Å andra sidan, under filten, och med ett element bredvid, är storstadsbruset extra förföriskt.

Det bästa med en storstad är ensamheten. Ingen här skulle sakna mig om jag dör. Och därför: Så länge jag lever kan jag delta i pulserandet utan krav, eller sitta under en fleecefilt och lyssna.

På en minervauggla. Jag lyssnar på en minervauggla alltså, för andra kvällen i rad. Eller inte. Det kan vara något helt annat. Men det känns rätt, det skulle kunna vara det. Igår satt ugglan i siluett, hoandes, ett stenkast från ett upplyst Akropolis.

Ugglan, jag och staden. De förbipasserande tittade snabbt på mig när jag tittade på ugglan och gick vidare. Ett litet ögonblick för dom (tror jag) och ett minne att minnas för mig.

Och lyssnar man noga så hörs den än.

TwitterShare