månadsarkiv: oktober 2010

Älgen

En stjärnklar höstmorgon. Eller snarare höstnatt. Klockan är cirka 5.20. Fyra sessor står vid ett fönster och viskar. Utanför: En älg. Under äppelträdet, mumsandes fallfrukt.

– Varför reser den sig inte upp, väser någon.

Svaret kommer strax efter. Älgen reser sig men måste ställa sig på knä för att nå fallfrukten den då upptäcker. Benen är för långa och halsen för kort.

– Den tycker nog att äpplen är lite extra goda jämfört med, typ bark. Ja, så är det nog, säger en annan sessa, tyst.

Haga har alltså en husälg. Kanske är det samma älg som brölade i mörkret förra året: Sessorna och älgen

TwitterShare

Vintervänner

Den femte sommaren har passerat på Haga.

Den femte vintern är på väg.

Den femte vintern för oss sessor alltså. I det långa loppet är det ingen tid alls, egentligen. Men det är bara att konstatera: alla småfåglar som levde på Haga när vi flyttade in har antagligen dött. En ny generation har tagit över.  Kanske är det flera generationer som har passerat. Antagligen är det så.

Sveriges äldsta grönfink som följts blev åtta år och sex månader. Den levde inte på Haga.

Men varje vinter får Haga besök av grönfinkar. Liksom av gulsparvar, pilfinkar, talgoxar, blåmesar, nötväckor, steglitser, större hackspettar, talltitor, nötskrikor och koltrastar.

En älg brölade under talbollarna förra vintern. Det hörde tyvärr till undantagen.

Varje art har specifika krav. Eller i alla fall gulsparven som föredrar frön från havre och grönfinken som bara äter solrosfrön.

Jag inbillar mig att fåglarna genuint gillar Haga för att vi matar dem varje vinter. Så är det såklart inte.  De gillar maten. Och slutar vi att mata dem så flyger de vidare. De stannar inte kvar och undrar vad som hände. Det känns bra.

TwitterShare