månadsarkiv: april 2010

Vem är monstret

TwitterShare

Jag möter Niki, i Schweiz

Niki de St Phalle var jävligt arg ett tag och sköt konst ur sig, från sig, bokstavligt talat. Med ett gevär, på färgampuller, på en tavla. Hon gjorde en film där hon hämnades på sin incestuösa pappa. Hon mördade honom i den.

Efter det blev hon gladare. Hon började göra sina berömda färgglada skulpturer, varav några står utanför Moderna museet i Stockholm.

Det är vad jag vet. Allt detta kan vara ett falsarium.

Hon gjorde skulpturen/installationen/utställningen Hon till Moderna museet. En gigantisk, naken kvinna med skrevande ben. Tusentals besökare klev in i skulpturens sköte, till en utställning. Sedan revs skulpturen och någon måste väl ha rivit i sitt gubbhår efteråt. Varför?

Sade hon i en film jag såg att skulpturen var världens största hora? Inte minst tack vare alla de tusentals besökarna.

Borde Moderna museet drabbas av ett horåterfall och inte Charlie Sheen?

Årets nya ord: horåterfall.

TwitterShare

Schweiziska gayänder

Så måste det vara. I landet där de flesta inte vill bygga minareter. Vad har dessa konstateranden med varandra att göra? Ingenting antagligen.
Eller kanske att det finns katter bland hermelinerna, överallt. Hur man än gör. Och det är okej.

TwitterShare

Fjärilen på tygblomman

Vad är natur?

Kanske en fjäril på en tygblomma i ett växthus, en solig vårdag.

Jag går från fjärilen, på Fjärilshuset och letar upp ett citat av filosofen Petra Andersson:

– Det finns en natursyn som säger att den verkliga naturen är den som är orörd av människor. Och att just denna orördhet gör att naturen är värd att bevara. Med det sättet att se är det naturligheten som ger naturen dess moraliska status, eller värde, säger hon.

Citatet och fjärilen väcker ett minne till liv. Den där de tre vingklippta tranorna Harry, Virgil och Jakob står i ett gethus på Lill-Skansen. Totalt isolerade från Norrlandsmyrarna men omgivna av getter.

De stod där på vårkanten och väntade på en given signal. Startskottet för den trandans som hänför så många turister. I det vilda.

Samma hopp, samma trumpetande. Men olika miljöer. Strax efter mitt besök hoppade de runt i halmen och trumpetande ut sin årliga livssträvan. Ingen annan än de själva, och getterna, hörde dem.

En urminnes dans i ett gethus, i svallvågorna av människans jakt på det ovanliga och spektakulära.

TwitterShare