månadsarkiv: februari 2010

Slumpen

Lämna ett svar

Två små händelser som tillsammans blir en annan:

En kvinna blir ihjälsparkad av en älg. Hon kickas av pinn och täcks av älgens saliv (den fick fradga när den sparkade) och hår.

Några veckor senare meddelar Svenska Jägareförbundet att de vill råda bot på människors rädsla för skogen. De tänker kanske inte alls på just den här kvinnans öde, men på alla älgar, som skräms.

- Man behöver inte vara rädd för älg utan det är istället en kick att få se en älg i det vilda, det borde alla svenskar få uppleva, säger Håkan Weberyd, generalsekreterare vid Svenska Jägareförbundet, i ett pressmeddelande.

Kick var ordet.

TwitterShare

Åldrandet, och döden

Lämna ett svar

Min vän M säger att det är töntigt att poängtera plockade vuxenpoäng. Och det är det. Varför poängtera det självklara? Det handlar bara om skam. Skam över åldrandet och dödsskräck.
Men vad innebär det att vara vuxen? Vad innebar det för Mary Shelley?
När Mary Shelley var 25 gammal i början av 1800-talet hade hon rymt med sin framtida man Percy till Frankrike. Med sig hade hon sin styvsyster Claire, som också älskade Percy. Båda fick så småningom barn med honom och så var det med det.
Mary hade rest i Europa i nära fem år.
Hon hade skrivit filosofiska dikter, en med titeln ”Hymn to Intellectual Beauty”. Hon hade skrivit en reseskildring, två dramer och tre romaner, varav en hette Frankenstein. Den skrevs när hon var arton.
Mary hade fött fem barn varav fyra dött som små.
Jag konstaterar bara detta.
Fast den kanske roligaste detaljen återstår. Ett par år senare hjälpte hon sin väninna Isabel att bosätta sig i Frankrike med sin älskarinna Mary med falska pass. Mary fick heta David.
Hur gick det till? Kommer jag att få ett svar? Vill jag få ett svar? Det är nog bara fint som det är.

TwitterShare

Mer djur och död

Lämna ett svar

Lite mer tankar om döden, om döda djur mer specifikt.

Yrsa Stenius skriver att när hennes hundar dör sörjer hon rent som ett barn. Det är en sorg svår att skydda sig emot.

Yrsa Stenius skriver att kärleken till hundar är lågmäld och civiliserad. Och att döende hundar inte provocerar grymheten inom oss genom att vädja till vårt medlidande. Hundar dör. Punkt.

Fan vet vad hon menar. Men barnakänslorna känner jag igen. Det är därför som jag ser om tecknade Bolt och gråter igen. Mot en tecknad hund står sig Meryl Streep slätt.

Micke och Molle var grymma i sin sorg.

TwitterShare

Djur och döden

Lämna ett svar

Mellanläge. Radiodokumentären, om djur och döden, nästan klar. Och nu?

Jag tänker lite till på döden.

Gorillan Koko, på Gorilla foundation i USA, blev förtvivlad när livskamraten Michael gick bort, 27 år gammal. Direkt efter hans död gick hon runt i hans rum (kan man säga rum?) och plockade bland hans grejer. När en forskare förklarade att Michael dött drog hon sig tillbaka och satt tyst en lång stund. Hon försökte att trösta andra medlemmar i forskargruppen med att teckna ”inte gråta”.

Michael fick en dödsruna där personalen förklarade att de förlorat en vän och en inspirationskälla.

Sådant är rörande.

TwitterShare

Vi som stoppade fingrarna i eluttaget

Lämna ett svar

Det är något visst med kvinnliga högerpolitikers frisyrer. Jag lägger inga värderingar i detta. Jag noterar en image.

Manliga högerpolitiker kan jag också skriva något om. Men det vill jag inte. Inte mer än att deras frisyrer liknar manliga vänsterpolitikers. Se där ett till tecken på att män är lite tråkigare än kvinnor.

TwitterShare