Kadaveroffer

IMG_5164Vitryggig gam på bo i Makalali.

På tal om tjuvskytte. Gamar jagas också och minskar i antal. För att många användare av afrikansk naturmedicin tror på deras medicinska krafter, till exempel att innehavet av ett gamhuvud ger förmågan att se in i framtiden.

Och för att tjuvjägare som lämnar kadaver efter sig ofta förgiftar dessa eftersom gamarna, när de är klara, är de första som avslöjar att någonting har hänt. Därför hittas inte sällan döda gamar vid skjutet storvilt.

Och därför försöker vi hålla utkik efter de stora fåglarna i parken, för att få reda på hur de mår.

TwitterShare

Cecil

lionDet kommer rapporter från norr. Rapporter om gråtande talkshowvärdar och en mordisk Mia Farrow. Hon hatar alltså inte bara Woody Allen numera utan även en tandläkare från Minnesota.

Det handlar om tandläkaren som sköt kändislejonet Cecil i Zimbabwe, med pil och båge.

Jag har aldrig hört talas om kändislejonet Cecil. Kanske för att jag bor i Sydafrika och inte i Zimbabwe. Kanske för att jag har dålig uppkoppling här i bushen.

Här i bushen är det faktiskt inte någon som pratar om Cecil, eller om tandläkaren som numera gömmer sig någonstans dit Mia Farrow aldrig hittar. Här lyssnar vi på de levande lejonen som ryter på andra sidan floden, och vi äter en skjuten, död och grillad impala. Alla utom jag som äter på en kladdkaka (som fuskvegetarian får man freestyla lite i detta köttets Mecka).

På morgonen de senaste dagarna har jag åkt ut med volontärerna och fått instruktioner om var jag ska hålla mig borta under dagen. Varför? En jägarguide och hans jaktturister är här för att skjuta djur i parken och vi bör hålla oss på avstånd.

IMG_9027

För inte så länge sedan sköts en lejonhane här i Makalali. Antagligen för att han var för gammal. Det är nämligen bara när de stora katterna är gamla och infertila som de brukar få skjutas, förklarar en guide i parken, medan hon tuggar på impalan som hon skjutit.

Japp, det är mycket som skjuts här i Sydafrika. Precis som i Sverige alltså med den folkfestliga älgjakten. Fast lejon är ju sårbara, kan en kritiker invända. Och vackra och har huvudrollerna i Lejonkungen.

IMG_9481

Fast de är för många här i Makalali, fortsätter guiden. Det är en av konsekvenserna av att ha öar av vild natur, i ett hav av mänsklig bebyggelse. Djuren kan inte vandra. De riskerar att bli för många, eller inavlade. Vi människor måste ingripa, för att bevara en naturlig balans, på konstgjord väg.

Och jägare kan betala hundratusentals kronor för att få skjuta ett lejon. Pengar som kan gå till naturvård. Just detta återkommer flera av guiderna jag pratar med till. Djur, som numera är så sällsynta och eftertraktade av tjuvjägare, att vi inte ens kan prata högt om djurens eventuella existens inom ett område, får ett ökat skydd av de skjutna lejonen, anser de.

– Vissa djur är så dyra att skydda nu att många reservat försöker sälja dem till andra parker, helt enkelt för att de inte har råd att skydda dem, säger guiden.

Problemet är att ingen vill köpa djuren. Och då återstår alltså lejonjakten (och buffel- och antilopjakten) som en lösning, för att kunna finansiera skyddandet av de här andra, hotade djuren.

Tough shit, liksom.

Och, som vännen Lotta skriver på Facebook: ”att tänka empatiskt på vad som ligger på den egna tallriken tycks svårare. Det finns många namnlösa djur i Sverige som haft ett synnerligen ovärdigare liv än det skjutna lejonet. Hur selektiv är vår empati och vårt engagemang?”

Indeed.

TwitterShare

Benig meny

IMG_4899

Osteofagi, ropar volontärerna i kör när jag pekar på den här giraffen.

Och jag tänker att jag inte behövs i bilen längre. Volontärerna kan allt och är självgående. Men jag stannar kvar. Inte minst för att jag själv vill titta på fler ögonblick som detta. Alltså när giraffer äter skelett för att få i sig calcium och fosfor.

TwitterShare

Mänsklig vildmark

Det finns en sak som guiderna i Makalali absolut inte får göra: Att påminna gästerna om att de befinner sig i en inhägnad park. Gästerna kommer hit för att uppleva vildmarken, så som den ser ut på TV, och då ingår inte stängsel.

Det är svårt. För att parken inte är tillräckligt stor, och för att djuren ofta hamnar i reservatets utkanter. De vill vidare men idag bor djuren i öar av vildmark, omgivna av mänsklig aktivitet.

IMG_4556

Inte Kolmården utan ett sydafrikanskt naturreservat.

– Är Makalali ett naturreservat eller ett zoo, frågar en av klasskamraterna när en gästlärare pratar om Sydafrikas inhägnade naturreservat och nationalparker.

– Det är ett naturreservat, såklart. Djuren kan inom området röra sig som de vill och göra som de vill. De skapar sina egna ekosystem, svarar han.

Och samtidigt. Inhägnade områden skapar ett behov av naturvård. Elefanter kan inte tillåtas bli för många för då äter de upp alla träden. Lejonen måste bytas ut ibland eftersom det inhägnade området till slut skapar inavel.

– Vi har redan påverkat naturen så mycket att den inte klarar sig utan vår hjälp, som en annan lärare säger.

Och det är bland annat därför som Siyafunda, platsen där jag praktiserar, finns. Volontärerna samlar in information om djuren vi ser. Var vi ser dem, hur många de är och vad de håller på med. Informationen används av reservatets ekologer när de ska ta reda på hur djuren, och växterna mår.

IMG_3290

Elledningar går bra att visa upp.

Men stängslen räddar också liv. Djurliv. Tiotusentals noshörningar, antiloper, vårtsvin, myrkottar och elefanter skjuts varje år av människor som vill tjäna pengar eller bara få mat på bordet.

Utan inhägnaderna skulle djuren inte ha en chans och därför, just därför, kan jag tycka att betalande gäster kan få se lite stängsel då och då. För att bättre förstå hur vi människor förstör, skapar och räddar dagens och framtidens vildmark, på en och samma gång.

TwitterShare

Torka

Sverigesemestern har passerat. Återkomsten till skogssavannen påminner mig om att allt och inget händer då en är på en annan plats.

Djur dör, förmultnar och försvinner. Nya individer föds. Andra hoppar över reservatens staket för att äta mangos i de närliggande odlingarna.

IMG_4956

Det konstanta är impalans närvaro. Inte minst vid vattenhålen där parkens uttorkade djur samlas på liv och död.

Som guide är det bara att stanna motorn och titta.

IMG_4952

 

TwitterShare

Comeback i bushen

Tillbaka i Sydafrika. Till naturreservatet Makalali där inga blåbär växer. Där allt grönt förvandlats till gult i torkan, och där elefanterna stryker sina snablar mot bilen.

Som guide gäller det att hålla tungan rätt i mun (jag syftar då inte på att jag, av någon obegriplig anledning, pratar engelska med tjockhudingarna) och lugna volontärerna. Samtidigt som elefanternas humör och avsikter ska läsas av. Piece of cake.

TwitterShare

Pudeln Tyra

Hunden Tyra och jag. På Haga. Nästa år ses vi igen. Kanske att hon blivit bättre på att leta efter kantareller då. Kanske.

11736961_10152961396196301_1285370269_n

11737060_10152961392901301_76267797_n11741724_10152961392936301_1073708331_n

TwitterShare

Grön chock

Tillbaka i Sverige. En kort semester i kaviarens förlovade land.

Lejon och hyenor byts ut, mot paddungar. Hundratals hoppar fram i det regntunga gräset och jag förvandlas till en massmördare. Jag tassar över gräsmattan hemma hos grannarna M och J och krossar amfibier vart jag än sätter ned fötterna.

Och på mitt eget Haga sitter en vuxen padda och funderar på livet.

– En filosof, som K säger.

IMG_3737.JPG

Paddan

Och vi plockar svamp och blåbär. Skogarna dryper av färgglada rikedomar och det är som att vara i en regnskog. Här är allt så grönt. Och husen är så röda.

Den hemtama landsbygden i Östergötland.

IMG_3747.JPG

IMG_3748.JPG

Ett hem. Men också en genomfartsstation, just nu. För mig, ladusvalorna och tornseglarna. Alldeles strax är vi alla på väg mot sydligare breddgrader igen.

Och när jag kommer hem till Sverige nästa år väntar också det nya. Vår kobenta dvärgpudel Tyra. Hunden som kan välta träd med sin andedräkt, men vars hjärta svämmar över av kärlek. Och som har en talang för att hoppa genom rockringar. Den perfekta knähunden som nu får löpa fritt på landsbygden.

Tyra2

 

TwitterShare

Fotoslampan

Det vanligaste däggdjuret i Makalali? Alldeles säkert är det någon slags råtta, eller mus. Eller antagligen en fladdermusart knappt någon hört talas om.

Men så finns det ju arter som syns väldigt ofta. För ofta, för de besökare som söker det vilda och oåtkomliga. Det går några timmar och så riktas kamerorna åt ett annat håll när de dyker upp.

Jag pratar om impalaantiloperna.

impala1

 

impalan2Antilopen som det går inflation i. Tycker en del.

– Det är snabbmaten i bushen. Som McDonalds för geparderna, säger en av lärarna på skolan som ett slags skämt.

Och samtidigt är de på sitt sätt fulländade.

impala3De har i princip inte utvecklats på flera miljoner år, vilket oftast är ett tecken på en framgångsrik design, som det står i boken Shaping Kruger.

Och de har speciella tänder, formade som kammar för att kunna rensa pälsen extra effektivt. Och de kan utan vidare hoppa nio meter. Bara en sådan sak.

TwitterShare

Kattfnatt

leoparden

Så vaknar en sakta, lämnar motvilligt sovsäcken och öppnar tältet. En äter en banan och lite för sockrade flingor och efter det åker vi, jag och volontärerna, ut på grusvägarna, igen. Efter tre minuters bilfärd stöter vi på en katt.

Så kan en morgon i Makalali vara.

leoparden1

TwitterShare