Djur jag vill krama

IMG_5071För att de liknar rådjurskid på styltor. För att deras ben är utformade som stödstrumpor för att klara av det höga blodtrycket. För att ögonfransarna är så långa att de nuddar pannorna. För att de inte springer iväg så fort de ser en bil med turister, utan försöker gömma sig bakom buskar, hälften så stora som de själva.

Se där, några av skälen till varför jag gillar giraffer. Speciellt ungarna. Här, i Makalali, strövar några hundra av dessa djur omkring, med huvudena bland trädtopparna.IMG_5070

 

TwitterShare

Skymningsgäster

När en annan sitter och skriver på datorn inomhus knackar babianerna på dörren, nästan. Bara för att springa undan när jag öppnar dörren. Kanske lika bra.

TwitterShare

Som kossor – del 2

Och så blev jag då omringad av bufflar. Till slut. De har hållit sig gömda här i Makalali. Bufflarna är inte lika snälla som kossorna i Östergötland, och inte lika pigga på att ge ifrån sig mjölk. Men de är minst lika dyra.

– Nyligen såldes en buffelhane i Sydafrika för cirka 40 miljoner rand, berättar en av guiderna.

Det är nästan 27 miljoner svenska kronor.

Att köpa och sälja djur är big business här i landet där naturen är inhägnad och djuren (i många fall) ägda av privatpersoner. Men priset kan också kopplas till vad som kan jagas, och vad som tjuvjagas. Bufflar, attraktiva för rika västerlänningar på jakt efter spänning och troféer till sina sommarstugor i smakfull träpanel, är oerhört värdefulla. Noshörningar, som inte får jagas, men som kostar jättemycket att skydda från tjuvjägare, kan köpas för några hundra tusen kronor.

Bufflarna i Makalali ska inte skjutas, men de är fortfarande för värdefulla för att få vistas med de andra djuren i reservatet. De befinner sig därför i ett hägn, så att de kan föröka sig i lugn och ro, och tåla förluster när de så småningom får möta hungriga lejon.

 

TwitterShare

Det levande på efterkälken

IMG_3867– Så söta de är. De är kanske mina favoritfåglar, brukar jag säga till volontärerna, när jag kör förbi de små blå fjärilsfinkarna.

De flesta nickar artigt och hoppas att jag ska köra dem till närmaste lejon istället.

Men så ropar en volontärerna till en dag i bilen.

– Look, säger hon och pekar.

En död blå fjärilsfink. Spetsad av några taggar på ett träd.

– Ahh och åhhh, säger volontärerna när jag gissar att den kanske spetsats där av en annan fågel för att kunna ätas vid ett senare tillfälle.

Så åker vi vidare och letar efter där stora katterna som kanske, kanske beter sig som de gör på tv där de jagar zebror. Fåglarna som flyger runt bilen bryr vi oss inte om. Och lejonen, de ligger förmodligen och sover i ett snår, som de brukar göra.

IMG_5160

 

TwitterShare

Som kossor

Det går att vara omgiven alla djur som kan äta upp en eller trampa ned en. Att leva mitt i barndomens djuräventyr och känna sig som Arne Weise ur ett avsnitt av Ett med naturen, eller varför inte Martin Emtenäs i Mitt i naturen, och samtidigt ha hemlängtan. Längtan efter hemmet, som i det här fallet kan vara huset i Östergötland. Huset bland älgflugorna, blåbärsriset, kohagarna och med innerskärgården i sikte.

Tur då att nyalorna beter sig som grannens kossor. För exakt så här orädda är de på Siyafunda.

TwitterShare

Det var dags nu…

IMG_5191… för en gullighetschock. Så här kommer följaktligen tre hyenaungar.

En liten detalj bara. När hyenaungar föds bråkar de ofta tills den ena dör. I alla fall om det rör sig om två systrar. Föds en syster och bror blir brodern omedelbart förtryckt och dominerad. Japp, så funkar det i hyenornas värld.

Och när allt syskonmördande och härskarbeteende är avklarat springer de omkring och är gulliga.

TwitterShare

Fast i bushen

IMG_5199Det går att säga en hel del klämkäcka ord om att fastna i en sandig, uttorkad flod med hungriga volontärer i baksätet.

Som att det går att hitta små guldklimpar som vi annars skulle missa. Stenarna, mineralerna. Gräset. Som att ljuden framträder på ett helt nytt sätt. Som att vi nu har chansen att komma närmare naturen och inte vara så stressade. Att vi kan hitta vårt inre lugn, mitt i den tekniska motgången.

Allt det där försökte jag tänka på i den där flodfåran men det enda, alltså det enda förlåtande ögonblicket under dessa djävliga två timmar, var när vi upptäckte den om möjligt ännu surare, och definitivt tröttare sydliga gråugglan i trädet ovanför oss.

 

TwitterShare

Gött snask

IMG_1886_2Vildmarksvolontärer, och safariturister. Alla åker vi till naturen för att komma nära djuren. För att känna oss lite mer primala.

Och ändå. Hur vi än vrider och vänder på steken: Vi producerar sopberg.

IMG_8617

Sopstation från närliggande Drakbergen.

Varje dag vaknar vi rena, utan avfall på skuldkontot. Och sedan börjar det. Frukostmatpaketen, schampoflaskan, tandkrämstuben.

I Makalali tas soporna bort. En del påstår att soporna sorteras på en central sopstation. Själv har jag ingen aning. I den delen av Makalali där jag bor sorterar vi soporna, men vad de svarta säckarna i slutändan tar vägen, vet jag inte.

Vad vi inte gör är att mata djuren. Organiskt avfall åker ned i en av de svarta säckarna.

Varför?

Därför att djur som lär sig att människor innebär mat kan bli farliga. Och råttor som dras till den överblivna maten, lockar i sin tur till sig kobror och mambor.

Men inget är ju hugget i sten. Verkligen inte. I en annan del del av parken tänker en av hotellägarna följaktligen helt annorlunda. Där läggs alla matrester ut varje dag, vilket det vilda grannskapet har lärt sig. Och hur jag än vrider på just det, så är det väldigt roligt att titta på djuren när de äter tomatsåser och gamla äpplen.

IMG_5122

Impala, babianer och vårtsvin.

IMG_5138Vårtsvin har en tendens att vända baken till.

IMG_5108

Babianer kan på kort tid stoppa lika mycket i munnen som de kan få plats med i magen. På så sätt kan de ta med sig all mat de behöver för att bli mätta, och äta på en lugnare plats om en fara skulle dyka upp. 

IMG_5142 (1)

Även skygga djur dyker upp för att leta efter något ätbart. Som den slanka mangusten.

TwitterShare